Snö, snö snö

Idag vaknade jag och Amanda klockan 6 på morgonen. En helt vanlig lördag i november. Efter en titt utanför fönstret kunde man konstatera att vintern kommit och att det fortfarande snöade för fullt. Caramba!!! Amanda stod vid fönstret och var helt upprymd av de fallande flingorna och sjöng märkliga sånger. Vi gick ut för att krama en snöboll men den ville hon först inte ha. Lite läskigt tyckte hon nog att det var.

Lite senare på förmiddagen gick vi alla ut i det fantastiska vintervädret och preparerade uteplatsen inför vintersäsongen. Bordet och alla stolar fick en särskild plats och packades in med en presenning. Amanda var väldigt försiktig till en början och trevade sig fram i snön. Hon var lite extra försiktig förstås. Lite senare åkte vi och inhandlade en ljusslinga till staketet och satte den på plats när vi kom hem.Vi unnade oss dessutom en smaskig lunch på McDonalds. Inget vi gjort på flera månader.

Kort sagt. En riktig kanondag i vintriga Gustavsberg. Lite bilder varsågod:

Partners in winter wonderland!

Kolla här vad jag fick av mamma!

Redo för lite snöbus.

Vad är det här för vit gegga? Så här såg det inte ut igår...

Ännu mer nostalgia.

En liten gullig Amanda 4 månader gammal i augusti 2007.

Lite nostalgia.

En nyvaken Amanda i våras.

Snöfall

Idag den 16 november kom säsongens första snöflingor på gräsmattan i Gustavsberg. Det kom ganska överraskande efter en hel dags regn. Gissa om Amanda blev glad och förvånad. Tror nog hon blev mest överraskad av sina föräldrars glädjeskutt och hejjarop.

Det var bara att ta på sig mössan, vira in sig i en filt och sticka ut och försöka fånga några flingor.

Hoppas de ligger kvar ett tag till nästa gång flingorna kommer på besök.

Onda halsar.

Hej bloggen.

Nu sitter vi här hela familjen och känner oss krassliga hela bunten. Det började med Amanda för ett par dagar sedan, eller egentligen för ett par veckor sedan, då dagispersonalen lade märke till att Amanda "inte var sig själv". Det var ett par gånger då vi fick hämta upp henne lite tidigare eftersom hon varit ledsen, trött och allmänt oinspirerad. Vad vi inte visste då var att hon förmodligen hade en infektion på gång. Nu kan vi konstatera att så var fallet. Snuttan har fått en liten urinvägsinfektion. Det är därför hon har knystat fram ett "AJ!" varje gång vi bytt blöjor och torkat rent. Stackars lilla krake. Dessutom har hon sovit dåligt med hosta och riv i halsen. Enligt läkaren hittade man dumma bakterier även där.

Nu sitter pappa med denna skit också. Kanske inte urinvägsknas men en hals som bränner och river. Precis när man skall somna är det som allra värst. Känns som någon har dragit ner en rasp i halsen och sedan pepprat med cayenne efteråt. Ingen skön känsla vill jag lova. Jag kan bara föreställa mig hur Amanda känt sig när det varit som värst. Det tänker man inte på när man är frisk själv. Kristine har också fått en släng av detta men det ser bättre ut för henne. Hon är väl den starkaste av oss. Kanske lite av en Iron Woman, familjens Margaret Thatcher.

En tredagarskur för urinvägsinfektionen sedan lär Amanda vara frisk för den här gången. Inte kul att vara hemma och hon saknar nog sina lekisar på förskolan.

Lite bilder från den gångna veckan:

Uppklädda för fest

Jag vill inte vara sjuk....!!!!

Pappa. Din tröja sitter ju perfekt!

Webcam är roligt.

Det tycker Amanda också. Hon kan titta på filmade sekvenser och skratta så tårarna rinner. Det tror jag inte att de kommer göra på er, men erkänn att det blir rätt roligt. Speciellt när överföringen av filmen gick helt snett:

Eftersom inga fula och utklädda ungar kom och ringde på vår dörr idag fick vi behålla hela snaskpåsen för oss själva. Pappa lyckades gräva fram ett par nya festliga gaddar ur godisblandningen. Se så fint det blev! Så vad säger ni? Bus eller godis?

Hej Bloggen.

Så var det dags igen. Dags att be om ursäkt för det dåligt uppdaterade materialet här på Amandas blogg. Kanske beror det på att jag börjat jobba igen eller möjligtvis trötthet om kvällarna. Hoppas jag har kvar mina trogna läsare ändå. För Amandas skull egentligen.

Så vad har hänt sedan sist då? Det har gått en månad sedan förra inlägget och Amanda börjar bli bekväm med att bli lämnad på dagis varje morgon. I början var det en kamp mot tårarna och ångest men numera går lämningarna utan problem. Så snart hon får sätta sig ner och rita lite så tystnar hon och glömmer att pappa vinkar hejdå. Tänk vad en penna och lite papper kan göra.

Inte en enda gång har fröknarna ringt och stört oss på arbetstid. Gissar att hon trivs som fisken i vattnet helt enkelt.

Amanda snackar mer än någonsin nu. Hon kan sjunga enklare sånger såsom "Lilla snigel" och "Imse vimse spindel". Det låter riktigt bra för en som är ett o ett halvt år gammal. Kan man anmäla en tvååring till Idol 2009? Jag får ringa till Bagge och fråga. Ska försöka få ner detta sångnummer på video så småningom. Tills dess, lite krispigt färska bilder att uppdatera sig med.

Vart tog den där härliga bassängen i Turkiet vägen?

Det här duger inte!!!!

Redo för trollfest på dagis. Titta vad mamma sytt till mig!

Så här glad blir jag när mamma o pappa äter pepparrotskött och jag får smaka.

Nej, det är inte en såpbubbla jag har under näsan.

Den var för salt för det.


Brunch på Fåfängan den 26 oktober.
Jag behåller kycklingen och farsan för mig själv.

Marknadsundersökningsföretag

Detta har ingenting med Amanda att göra, men jag måste bara berätta vad som hände nyss:

Hemtelefonen ringer och jag tar ur den ur sitt laddningsfack och svarar:

- Odd.

En sävlig och skittråkig röst svarar:

- Hej. Jag heter Lars xxxxx och jag ringer dig från ett marknadsundersökningsföretag.

- Jaha?

- Vi håller på med en undersökning om snus. Nu undrar jag om du snusar?

- Nä, det gör jag inte.

- Å vad synd!

- Nä, det är inte synd, förklarade jag på en gång, det är bara bra.

- Nej men det är synd för då kan du inte vara med i undersökningen.

- Nej det är bara bra sa ja ju. Då slipper jag vara med i en trist undersökning, slipper lägga ut en massa pengar på onödiga saker och kommer förhoppningsvis inte få cancer i munhålan. Det är väl bara bra, eller?

- Ja det förstås. Ähum...tack för mig då...

Klick.


Stackars människa!

Lilla Fröken Förskola

Nu har Amanda blivit så stor att hon skall försöka klara sig själv. Precis i lagom tid då pappa Odd börjar klättra på väggarna hemma, har det blivit dags för inskolning på dagis...förlåt...förskolan. Det är förstås en stor dag i en liten människas liv att släppa taget om sina föräldrar en smula. En stor dag även för föräldrarna som paralyserat undrar hur ett och ett halvt år kunde gå så fort.

Hursomhelst.

Efter lite sjukdom var Amanda äntligen på plats på Holmviksskogens förskola. En timma om dagen till att börja med. Det vankades utomhusaktiviteter första dagen och Amanda tog fart direkt när hon såg sandlådan och leksakerna på gården. Vips så hade hon snott både hink och spade från någon stackars flicka och ville "hjälpa till". Pappa Odd stod forfarande kvar vid grinden och undrade hur ingenjörerna bakom låsmekanismen ville att den skulle stängas. Säkert var det i alla fall och Amanda var redan inne i leken och dagislivet. Jag kommer fortsätta skriva dagis här, dels för att det är kortare och man kanske spar papper eller räddar en bäver om någon vill skriva ut denna text. Men mest för att ordet förskola inte riktigt satt sig i mitt vokabulär ännu.

Nu har det gått fyra dagar på dagis och tiden hon är där blir bara längre och längre. Idag intogs första lunchen och när det var dags för hämtning efter den satt hon och snackade med fröken som om hon aldrig gjort annat än att hänga med henne. Skönt faktiskt. Amanda sjöng, dansade och rabblade på sina ramsor. Jag ska nog ta och snacka med kokerskan för jag undrar vad hon hade lagt i den där grytan de fick till lunch. Måste ha varit någon form av svamp kanske...

Inskolningen går hittills som på räls. Det känns lite konstigt att lämna bort henne, men det är nog bara en liten föräldranojja som förhoppningsvis kommer försvinna snart.

Lite bilder och ett par filmer från inskolningen. Varsågoda:

Pappa, vad kul att du kommer o hämtar mig!

Amanda har fått pippi efter hämtningen

Amandas alldeles egna hörna

Nu tar du bild på mig igen....SLUTA!

Pappa kan inte ens klä på mig rätt!
Knasboll!

Höstsöt!

Suk!

Det är inte ofta det händer, men Amanda har gått och blivit sjuk. Typiskt, för just denna vecka var sprängfylld med aktiviteter. Hon skulle bland annat börjat på dagis, tagit viktiga sprutor och träffat kompisar. Inget av detta blir nu av. Åtminstone inte denna vecka. Lite trist för alla parter men mest för snuttan som haft 40,1 som högst i helgen. Då såg hon inte kry ut runt ögonen, men snackade gjorde hon som vanligt. Hade jag haft den febern, hade landstinget skickat sina bästa läkare, akutsystrar och alla helikoptrar i länet, för 40 + är inte att leka med. Det räcker med 37,5 för att jag ska slå upp numrena i telefonkatalogen och sitta stand-by med svettig panna invid alla tänkbara kommunikationer till vårdcentral o dylikt. Kanske skulle jag rentav börja ropa på mamma...

Amanda är en stark flicka. Bara att konstatera. Blir det inte bättre under natten mot tisdag, ringer jag doktor Anders på vårdcentralen i Gustavsberg. Han kanske vet vad som bör göras.

Dagiset hägrar, Amanda. Bli frisk snart, för där har de riktigt roligt har jag fått höra.

Mimmi är tillbaka!!!!

Nu i nu uppdaterad och fräsch version.

Till Amanda har vi sagt att Mimmi varit på spa och genomgått en smärre skönhetsoperation.

Den hemliga versionen är att en ny införskaffats på City Gross i Bromma för endast 89.95. Men det är det väl ingen som sprider vidare eller hur?

Amanda är glad och nöjd och det är det som är huvudsaken. Kanske bäst att köpa ytterligare en i reserv för husfridens skull. Tänk om Amandas dagiskompisar skulle dränka den nya i gegga eller elda upp den i adventstaken...

Hemska tanke, pappa!

Missing in action

Söndagen den sista augusti 2008 kom att gå till historien som en dag med både glädje och sorg. Glädjen bestod i att mamma Kristine tog sig runt Djurgården under en timma och den första starten i Tjejmilen blev en succé. Applåder och visslingar till den bedriften från undertecknad.

Tyvärr är det inte enbart glädje att rapportera från de blöta fälten på Gärdet. Det blev en dag då Amandas bästa kompis försvann. Spårlöst. Förmodligen tappad och oaktsamt nedtrampad av både löpare och åskådare, vad vet jag. Jag fick kalla kårar när jag insåg vad som inträffat. Fick släppa allt jag hade för händer och tränga mig fram genom folkhavet med blicken riktad mot marken. Men ingenstans fanns "Mimmi". Hon var borta!

Mimmi. Detta lilla gosedjur, var den första gåvan som Amanda fick efter sin födsel. Annika Bengtsson kom med det lilla fåret till BB och den lurviga lilla varelsen var nästan lika stor (eller liten) som Amanda själv. Allt eftersom Amanda växte upp fick Mimmi sitt namn. Hon betydde verkligen allt. Amanda kunde varken somna eller tröstas utan denna kompis. I de ledsnaste stunder fick det lilla gosedjuret sin plats och då var allt bra igen.

Nu är Mimmi borta.

Natten till måndagen var ett helvete. Amanda frågade efter Mimmi hela tiden. Vad skulle jag göra? Försökte med någon annan av hennes nallar, men det var lönlöst. Satt på måndagsmorgonen med röda ögon och trötta darriga fingrar och författade ett mail till tillverkaren. Jag behövde ha inköpsställen. I morgon ska jag ut på Mimmijakt om det så ska ta hela dagen. Då säger ni säkert att det inte blir samma sak och att jag lurar Amanda.....och det vet jag. Nöden har ingen lag svarar jag då. Jag får försöka simulera henne så gott jag kan. Jag ska förvandla en gräddvit, ren och sött litet kramdjur och fylla henne med snor, saliv, bitmärken och en sönderkramad yta på bara några timmar. Och, NEJ, jag kommer inte filma och publicera hur det ser ut. Det får ni föreställa er själva!

Förlåt Amanda får min fårsumlighet. Jag får fårsöka kompensera dig så gott jag kan.

Jag älskar dig!

In Memoriam - R. I. P

REKLAM!!!!

Jag vet. Det hör inte hit Amandas blogg, men jag kan inte undanhålla er min nyaste skapelse.

En sida med vardagliga betraktelser i en något negativ anda. Inget ämne är för stort eller för litet att reta upp sig på. Börja gärna med att läsa prologen som hamnat sist av någon förbannad anledning. Bara en sån sak...

Här är länken:

Titta in på missnöjesakuten.

Sikrags

Så har de äntligen kommit hem igen. Resan till Lettland var enligt Kristine en succé. Hade hon haft fler semesterdagar skulle hon (och Amanda) stannat ännu längre. De passade på att hälsa på delar av familjen som är relativt utspridd över landet. Dessutom besökte de Sikrags som är familjens landställe ute på Lettlands västkust. För er som inte känner till området så är det ett gammalt naturreservat som en gång i tiden var ett sovjetiskt viktigt militärt område. Platsen är fortfarande väldigt speciell då det finns tydliga lämningar från denna tid i form av gamla master för signalspaning och tillhörande forskarstäder i ruiner. Vägarna till Sikrags är väldigt ogästvänliga med rullgrus i form av stenbumlingar på vägen och förrädiskt djupa diken att glida ner i. Tidigare var det bara bandvagnar och militärfordon som rörde sig här, men på senare tid har vägen förbättrats något då civil trafik övertagit området. Tyvärr är det en tuff resa sista biten till familjens sommarstuga. Om inte bilens underrede ska haverera bör man inte köra mer än 60 km/h.

Platsen man kommer till är helt klart värt resan. Ett sommarhus i skogsmiljö med bara 100 meter till stranden. Och det är inte vilken strand som helst. Finkornig sand och oftast inte en levande själ så långt ögat når. Inte ens en het sommardag. Lägger man sig och badar kanske det joggar förbi någon person i timman, ungefär så. Vågar jag skriva att man definitivt inte behöver ha badkläder på sig här och jag vet inte heller om jag vågar skriva att det var just här som Amanda blev till sommaren 2006. Nåväl, nu är det gjort.

Här kommer lite bilder på området och på Amandas besök i Lettland och Sikrags 2008. Håll till godo:

Man blir trött av att träffa kusiner.



Ensam i stora skogen

Två kusiner på väg till stranden

Mor och dotter vid Sikrags strand



Den lilla utforskaren



Sikrags, Lettland



Titta mamma, jag leker snigel...



Uääää....jag har sand mellan tårna!!!!



Amanda och mormor Ruta

Gräsänkling.

Pappa Odd är gräsänkling. I går åkte Amanda och Kristine till Lettland för att hälsa på mormor. Det var ett tag sedan de sågs och det var på tiden att de får lite tid tillsammans.

Det är först nu, när båset är tomt, som man inser att livet blir bra tomt utan tjejerna. Har nu varit pappaledig med Amanda i två månader. Vi har levt ganska intensivt tillsammans under denna tid och nu när mina tjejer rest bort, blev det ett kallt uppvaknande. Leksakerna som jag städade undan, förblev undanstädade. Ingen som vill sitta i knäet när pappa surfar och ingen som kladdar ner matplatsen längre. Spooky! På söndag kväll blir allt som vanligt igen och under tiden får ni här en liten film som visar hur stor Amanda har blivit.

Saknar er! Redan efter 24 timmar...

Intensivaste helgen på länge

Vi har varit på kalas i helgen. Min far behagar fylla år en gång varje år. Dessutom har han den trevliga vanan att varje år ställa till med kalas. Detta år tackade mer eller mindre alla inbjudna vänner ja till festen vilket resulterade i att närmare femtio personer skulle utfodras, underhållas och fyllas med allehanda drycker. Med facit i hand så här på söndagskvällen gick det alldeles utmärkt. Smooth! Sommarväder som på beställning. Inga krossade glas eller pinsamma missöden i poolen. Ingen som fick solsting av kombinationen för mycket sol/rosévin eller skandaler att snacka skit om tills nästa fest. Fast det där sistnämnda vet jag inte så mycket om eftersom min fest tog slut halv ett då jag, liksom alla andra småbarnsföräldrar i huset, slocknade tidigt likt nedslagna mexikanska flyktingar i Arizonaöknen.

Amanda gjorde förstås succé på festen. Det var många gäster som häpnade över hennes utveckling då de tidigare bara sett henne som baby inlindad i någon filt ett år tidigare. Amanda smajlade åt de flesta och bjöd både på sig själv och på sina leksaker. Hon smaskade friskt i sig både citronglass och mandeltårta till gästernas förtjusning, sprang ärevarv runt poolen och pratade hej vilt om allt hon lärt sig den senaste tiden. Tror dock ingen förstod allt hon sade, men det gjorde inget....

Kusinerna Adam och Filip var även dem närvarade på långväga besök från Värnamo. Adam, fyra år, hade en hel del egenheter för sig (kallas nog trots) så honom kunde nästan ingen konversera med. Ingen utom en flicka på festen i 14 års åldern som han lekte rätt intensivt med i poolen hela kvällen. När kvällen led mot sitt slut gick han beslutsamt fram till denna tjej, lade händerna på hennes knän och började med sin småländska: -"Du...vet du...ähum...när du kommer hem...till dig alltså. Kan du inte tänka på mig då!" Gissa om hon blev röd i ansiktet efter detta. Dagen efter frågade jag Adam varför han hade sagt så och då sade han kort o gott: -"Jag tyckte om den flickan. Hon var trevlig....och söt var hon också!" Den killen kommer nog vara gift ett år efter studenten, tror jag. Vi får väl se.

Hoppas värmen håller i sig. Då blir det en rolig vecka nästa vecka. Men den får ni höra mer om sedan.

Pappaledighet

Som så många andra pappor i detta avlånga land har jag fått privilegiet att vara pappaledig under årets sommarmånader. Nu tror ni säkert att jag är en sån där som bara vill vara ledig bara för att det var fotbolls-EM och ett kommande OS i Kina. Till er vill jag bara säga att det stämmer ganska bra faktiskt! Faktum är dock att det var Kristine som ville tillbaka till jobbet under sommaren. Så jag fick helt enkelt ta den tunga ansvarsdelen att vara ledig då det är som mest varmt och svettigt på året...

Medan Kristine är på jobbet om dagarna försöker jag och Amanda roa oss bäst vi kan. Tyvärr har inte vädret i juli varit så bra och det har ju gjort att man inte givit sig av alltför långt bort. Jag och Anneles pappa Johan besökte Skansen för en tid sedan och det var riktigt trevlig. Amanda tittade mycket intresserat på alla djuren fram till lunch ungefär. Maten hon skulle äta ville inte ner för det var ju roligare att titta på hönorna och påfåglarna som strök längs med barnvagnen. Efter "lunchen" somnade hon för att sova i ett par timmar. Det betydde att pappa Odd förmodligen fick mer ut av besöket än Snuttan själv. Två tips på vägen: Skansen har blivit dyrt och elefanthuset en flopp. Fast man kanske inte kan kalla det för elefanthus längre för inga elefanter syntes till, utan en meningslös utställning om regnskogen och lite halvtrista halvsovande halvapor längst in i ett skittråkigt halvgammalt rum där det tidigare stod en grå elefant. Vart tog han vägen? Flyttade man bara på honom(henne)? Eller gick han (hon) ut själv? Vad hände med hans(hennes) skötare? Nåväl, detta var säkert minst 25 år sedan och vem orkar bry sig om det nu, egentligen...
Jag träffade i alla fall en liten ballong med en pil och vann en liten nyckelring åt Amanda, så dagen blev lyckad ändå. Hallelujah!

Det är roliga dagar med Amanda just nu då hon förstår allt mer vad man säger. Hon gör (ibland) vad man ber henne om, även om det är ganska elementära saker, såsom "hämta bollen" eller "sitt ned". Men ändå. Poletten trillar ner och visst blir det lite roligare att göra sig förstådd.

En annan kul grej med Amanda är att hon har en tydlig musikalisk ådra redan som stapplande ettåring. Kristine och jag har rabblat ramsor och lite små enkla sånger för henne en tid nu och rätt som det är så sätter hon igång och härmar oss, joddlar och börjar klappa händer förtjust. Hon dansar på sitt gulliga sätt när musik spelas på stereon och bankar gärna i takt med musiken med både händer och miniatyrleksaker. Tänkte detta kunde vara passande när jag tog med Amanda på en salsa- och rytmikstund på Mosebacke en solig onsdagsförmiddag. Damen, som var från Kuba, skulle spela knda barnsånger på congas och barnen med tillhörande föräldrar skulle sitta i ring och titta på vad deras telningar gör. Nu blev det mer så att föräldrarna (20 tjejer och så lilla jag) fick gå runt i en ring och dansa en enkel form av dans, medan barnen undrade varför den där tanten i mitten mest såg ut som en galen papegoja eller lite för stor somrig julgran och skränade så förskräckligt. Måste tillstå att det hela blev lite hysteriskt och till råga på allt kostade eländet 100 spänn. Amanda klappar mer händer, skakar mera rumpa och sjunger mer högljutt när hennes pappa tar ton och fånar sig. Helt gratis!

Merhaba

Så säger man tydligen i Turkiet när man vill hälsa på någon. Vi kommer just därifrån men tyvärrr fick vi aldrig använda uttrycket, för varenda en i Alanya kan svenska! I alla fall "-Hej, var kommer do ifrån?" eller "Hor mår do?" eller varför inte favoriten "-Är do från Farsta?". Undrar varför man i Fritidsresors folder om Turkiet ska lära sig de vanligaste turkiska uttrycken, när de pratar bättre svenska än min lokala pizzabagare.

Nåväl. En vecka i Turkiet gjorde gott. Sol och värme fanns det gott om. Vi tog med oss Amandas kära gudmor Dace som tog en veckas ledigt från iskalla Norge där hon vanligtvis bor. Vi bodde på ett av Fritidsresors Blue Village-hotell straxt utanför Alanya. Ett paradis för barnfamiljer där allt är anpassat för barn och deras föräldrar. Hela hotellet andas Bamse och hans vänner och sista dagen kom de ut "personligen" och hälsade på barnen. Skulle inte vilja ha det uppdraget i dryga trettio graders värme. Utanför dräkten!!!

Denna vecka hände mycket och just ingenting. Syftet med resan var att bara lata sig med sol och bad och det fick vi vill jag lova. Däremot så blev resan en viktig milstolpe i Amandas liv. Dels så fick hon sitt livs första kallsup (i barnpoolen, inte från baren). Dels tog hon sina första egna steg på egen hand på Pascha Bays hotellrum. Vi hade tidigare sett tappra försök, men det var liksom framtvingat av oss föräldrar. Nu ställde hon sig upp och gick helt utan assistans. Bravo!!!!

Se här:




Väldigt koncentrerat uttryck där från Fröken Fluga.


Se här hur det såg ut efter en dags övning (filmat med mobilen):




Som varmast visade kvicksilvret 38 grader i skuggan på onsdagen den 18 juni och samma dag åkte Sverige ur EM i fotboll med en 2-0 förlust mot Ryssland. Verkligen surt! Amanda klarade dock förlusten galant....eller förlåt, jag menade ju förstås värmen. Det var bara släppa ned henne i barnpoolen så var avkylningen fixad. Dessutom fick hon en hel drös nya badande kompisar på köpet. Amanda blev snabbt poppis i poolen för sin givmildhet. Hon gav bort krattor och hinkar av plast, pappas solglasögon och andra barns leksaker till höger och vänster. Det gillade de flesta ungar och gav henne saker tillbaka. Man kan säga att det var ett himla utbytande av prylar i barnbassängen då Amanda var där. Mina solglasögonen har jag fått tillbaka av någon snäll mamma som tyckte att jag behövde dem bättre än hennes tvåårige son.

På det stora hela var det en bra resa på alla sätt. Vi föräldrar fick det vi ville. God mat och vackert brunt sommarskinn. Dessutom fick vi ett kvitto på att Amanda klarar av solresor och att flyga med charterplan nattetid. Kan vara bra att veta. Undrar vart det bär av härnäst. Pappa ska ju vara ledig till oktober och om vi känner honom rätt så blir det en resa ganska snart igen! Någon som har några tips?

Lite bilder:

Utsikten från hotellrummet

Amandas alldeles egna barnpool

Tre damer ute i den turkiska sommarnatten

Jag tar en Banana Split och snåla inte med glass!!!!

One big (?) happy family

Amamba

Vi har en liten snackis i familjen. Hon är på god väg att överta pappas roll med välsmord käft. Lite synd att tappa den titeln tycker jag, men samtidigt hur kul som helst. Amanda tar in allt vi säger just nu och snart kommer även de första stapplande stegen.

Just nu rabblar hon sitt namn i en liten ramsa vi har sjungit för henne ett tag. Amanda, Amanda, du du du du du. (borde höras, hehe). Amanda går runt och säger "Amamba, Amamba" och tycker det är hur kul som helst. Vi med.

Andra ord hon kan och gärna stoltserar med är följande. På plats med en liten aktuell ordlista:

Bubba, Bumba=boll
Dam damn= Nam nam = Mat eller gott
Putje = Blomma (lettiska)
Vau vau = Hund, katt, lejon eller fluga
Lampa = lampa (no shit)
Mimmi = Gosedjur
Udde = Odde (Pappa förstås)
Oppa = Komma upp


Mer kommer. Kanske en liten film oxå om ni är snälla...

Nationaldagsfirande på Väddö

Hej kära läsare.

Nu har det gått en månad sedan senase inlägget och jag skäms en aning. Skäms för att jag inte varit inne här och petat på blogg-sidan sedan bollupplevelsen på Intersport i Norrtälje. Jag får ta mig i kragen och skylla på att det händer så otroligt mycket nu att det helt enkelt inte funnits tid till att sitta ned och njuta av bloggandet.

Nu är det dock andra tider. Jag är på en månads semester och efter den är avverkad har jag tre månader pappaledighet. Fatta hur skönt det kommer bli och så här i skrivande stund har Sverige dessutom haft Europas hittills varmaste väder. Man kan ha det sämre, om man säger så. Förmodligen innebär detta också att jag får lite mer tid att reflektera över Amandas utveckling, och det är ju detta ni vill läsa om, eller hur? Ville ni veta dagens börskurser är ni helt fel ute....

Vi har idag kommit tillbaka från en helg ute på Väddö. Farmor Ulla hade sin årliga rendez-vouz av damer i olika åldrar just denna helg. Hon brukar vilja fira sina födelsedagar på det viset och årets tillställning var inget undantag. Temat var "pensionär" och man kan väl säg att de flesta kunde komma till festen utan konstiga kläder från Buttericks eller farmors gamla klädhängare. De kunde helt enkelt dyka upp som de var. Förutom festen blev det en helg med sol, bad och lite båtliv. Här kommer lite bildbevis på hur kul vi hade det:

Är jag veckans badflicka?

Mamma Kristine vaktar badflickan

Årets badpojke? Gott försök i alla fall...

Du får smaka bara om du tar fint.
Jag vill inte läsa i Aftonbladet att du tog hela armen!

Sommarens nöje i Väddö kanal

Bumba

Bollar är något Amanda till en början inte tagit till sig. Han har varit lite avvaktande försiktig i sin hantering av dessa. Kan ha någonting med midsommarafton 2007 att göra då hon vaknade av en fotboll i ansiktet. Vårdslöst avfyrad från en alkoholpåverkad yngling via en axel på bordsgrannen. Kanske berodde detta på den smällen, vad vet jag...

Hursomhelst är detta runda fenomen på hela familjens läppar just nu. Dels för att Amanda upprepade gånger säger Bumba och för att vi stackars föräldrar distraherar bort smärta och gråtande nattliga upplevelser med att titta på bollar (men även lampor och ballonger).

Amanda är idag överförtjust i bollar. Ser dem överallt och vill peta på dem. Ge bort dem. Kasta dem. Även sitta på dem. Därför tyckte jag att hon skulle få känna på ett riktigt bollhav när vi besökte Intersport häromdagen. Ni skulle hört henne slå världsrekord i upprepningar...bumba, bumba, bumba, bumba....det ville inte riktigt ta slut!

Amanda 1 år

Tack till er alla som firat Amandas första år!

Love ya´all....

Vilken granithelg!

Det kanske ser lite konstigt ut, men förra inlägget handlade om snö, kyla och vinter. Nu handlar det mer om sol, värme och vårpromenader. Är det april så är det...

Denna helg var just en solens helg. Vi passade på att ta fram utemöblerna och damma av dem. Kristine rensade rabatterna och lilla Amanda var prinsessa av uteplatsen och bjöd på vårens första promenad runt området. Hon kröp omkring och kastade bollar och njöt av det fina vädret hon också. Dessutom stoppade den lilla damen sin allra första sten i munnen som låg där på plattorna mumsigt inbjudande och lockande. Inte många nanosekunder efter detta var pappa där med sina skitiga fingrar och rotade fram granitbiten ur den lilla käften. Inget trevligt ljud när sten skrapar mot mjölktänder kan jag upplysa om. Vart skall det här sluta, tänkte jag. Snart börjar måsarna skita och andra otrevligheter dyka upp utomhus, så det kommer bli en jobbig vår/sommar 2008!!!

Det var inte bara på uteplatsen det hände grejer. Senare på kvällen råkade Amanda "halka" när hon skulle hämta en boll och drattade med fart, rakt in i bordskanten. Ingen vanlig liten touch utan en riktigt ordentlig smäll. En halvtimma senare när tårarna lagt sig var det dags igen. Denna gång befann sig pappa i vardagsrummet när Amanda utforskade badrummet. Plötsligt hör man att läget ändrar sig från ett glatt joller till tystnad. Skrämmande tystnad. Var tvungen att titta till och när jag sticker in huvudet ser jag Amanda med fingrarna fast i toalettsitsen. När hon ser mig ger hon upp ett gallskrik, sen var det slutlekt i det rummet för i dag...

Hon är tålig lilla snuttan. Men det mesta av smärtan går faktiskt över om man hämtar gosedjuret "Kompis" (Mimi) eller tittar intresserat mot en lampa. Skicka uppmärksamheten åt ett annat håll! Tänk om det ändå vore så för oss vuxna: Nämen, ligger du här misshandlad o våldtagen...nämen..men du, kolla på månen där. Och titta dit! En bil. Kolla! Och vips skulle det onda och otrevliga vara borta. Ingen huvudvärkstablett eller lustgas mer i förlossningsrummet, bara lampor och snurrande saker i taket skulle behövas! Skönt!

Vår promenad.

Tjong i medaljongen.

Just som man trodde att våren skulle komma, båten skulle i plurret, golfbagarna plockas fram ur förrådets gömslen och bilen rengöras från vintern vägsalt.

Vad händer då?

Jo, vintern slår till på riktigt. Hela vinterhalvåret serverat på en helg runt påsk. Säkert kul för de som haft sina skidor och pulkor i skrubben sedan julafton, men inte så kul för de som sett fram emot solens varma sköna strålar. Det verkar vara upp-och-ned med vädret just nu, för just idag den 13:e april har det kommit snöblandat regn. Känns faktiskt som om sommaren är lååååångt borta just nu.

Vi trotsade vårkylan i lördags och gav oss ut på en promenad på Östermalm och runt Djurgården. Vi tog ett vänstervarv denna gången och började med en fika vid Hasselbacken. Lite tidigt på rundan kanske, men är man hungrig så är man. Vid Sjöhistoriska tänkte vi att Amanda också skulle få vara lite historisk och ta sina första stapplande promenadsteg. Visserligen med lite hjälp från ovan, men ändå. Det var en hel del förbipasserande som förstås tyckte det såg gulligt ut. Några till och med stannade och pratade lite, vilket Amanda tyckte var jättekul.



Har man Ferraridojjorna på sig väcker man tydligen en hel del uppmärksamhet. När vi var och handlade på ICA Värmdö lite senare, kom en hög med zigenarkvinnor fram och frågade var vi hade snott...förlåt....köpt skorna. Så tydligen är de heta, de där sulorna...

Snart måste man ha koppel på Snuttisen, för jag gissar att hon kommer sätta iväg som en skållad råtta så snart hon fått lite balans och kan gå/stå själv. Det kommer sedan vara så fram tills studenten gissar jag. Då ska hon få sitt första koppel i present av sin far...

Dagisplats!!!!

Hallelujah!

Vi har fått dagisplats! Inte illa pinkat alls av Värmdö kommun som lyckats placera Snuttan på 2,5 km avstånd från hemmet. Andra barn har inte fått samma besked och det ser inte speciellt ljust ut på förskolefronten över huvudtaget. Ett antal enheter skall läggas ned och planerade dagis kommer heller inte att byggas på ett tag. Det gör situationen ohållbar i kommunen. Fler och fler barnfamiljer flyttar in i alla nybyggda hus och lägenheter, men barnomsorgen hänger inte med! Bedrövligt! Se till att fixa detta bums, säger jag bara.

Vi har haft tur. Hade en visning av dagiset i morse och jag måste säga att det verkade mycket trevligt. Sund "läroplan", många aktiviteter om dagarna och eget kök med mattant från Indien. Kan givetvis ha fel här, men fläcken i pannan på den lilla damen var nog varken havrefras eller brunsås. Gratis blöjor och musikrum var två andra trevliga överraskningar som ingick i verksamheten. Vi måste bestämma oss senast i morgon om vi vill ha plasen eller inte....så vad tror ni vi svarar????

Nu kommer nästa problem: koordinera föräldradagarna maximalt så att man får bäst betalt och utnyttjar dagarna så effektivt som möjligt. En djungel! Don't go there if you don´t have to...

I augusti blir det dagisträning för hela slanten!

Skratt(an)fall

Ibland är det inte lätt att stå på benen när pappa är så rolig....

Ja visst ja!

Glömde en liten sak. Jag har ju fyllt 10 månader den 22 februari.

Tack Cissi, Monica och Simone på BQ of Sweden på Kungsgatan för den fina fåtöljen. Jag älskar den! Lovar att köpa mig en stor variant när jag flyttar hemifrån. Men det kommer ta ett tag. Bara så ni vet!

Amanda Deisone, 10 månader

Jag är inte bara söt när jag sover...

Hoppsan!

Här vare dåligt uppdaterat. Fy skäms pappa Odd. Du kan själv gå ut och hämta rottingen....

En dryg månad har gått och vi har klivit in i mars månad. Vad var det som hände egentligen? Varför flög tiden iväg sådär? Ingen snö har landat ännu och termometern visar fortfarande plusgrader. Det blir nog ingen vinter alls i år, gissar jag, och även om det skulle komma lite vitt på marken så är det borta innan man hämtat pulkan från förrådet.

Strunt samma egentligen.

Ingen framgång med vintern alltså, men med Amanda har det hänt en massa saker. För ett par veckor sedan lärde hon sig krypa, och nu vill hon ställa sig upp minsann. Hon klarar det alldeles själv mot mindre saker men behöver lite hjälp om hon vill nå fjärrisarna på vardagsrumsbordet. Nu är det verkligen läge att säkra hemmet! En vacker dag står hon i köke med skum runt hela munnen och en Yes Powerball-förpackning utslängd på golvet. Det får liksom bara inte hända.

Bild på framsteget kommer här:

Mamma! Ta bort handen så jag får visa då...

Sen har vi hunnit med en kryssning också. Amandas första förstås. Vi tog Johan, Elina och lilla Annele med oss på turen. Självklart var det halvstormigt och fullt med sportlovsfirande ungar på båten. Vinden var inga problem i sig, men värre var det med de busringande och fotbollsspelande ungarna i korridoren. Jag föredrar faktiskt lite vanlig finlandsbåtsfylla istället för dessa småglin och deras ettriga skrik och snoriga ansikten. Förutom ungdomssvineriet var resan riktigt trevlig. Vi åt god mat, dansade vals med Amanda på dansbandsvis och spelade bort en halv förmögenhet på de elektroniska oarmade banditerna.

Kolla! Jag såg en fisk...

Amandas kompis förstod inte spelreglerna...

Lite annat som har hänt är att Amandas farfar legat akut på sjukhus och att Amandas faster separerat med sin karl. Stora saker som förtjänar en plats i en annan blogg, inte den här.

Väl mött snart igen.

Ojojoj....stackars farfar!

Blandade småhopp

Att krypa är inte så värst roligt. Det kanske går snabbare, men det är inte speciellt kul. Att hoppa runt är bra mycket skojsigare, om man får tro vår egna lilla känguru. Säger man bara "hopp, hopp" till henne, så sätter hon igång som värsta australiensiska pungdjuret. Det roliga är, att vi som tittar på, har minst lika kul som Amanda själv har.



Kul att titta på nu och om 15 år...om hon inte fortsätter med detta lilla påfund tills dess förstås. ;o)

Vi har fått småkryp hemma!

Äntligen!

Igår eftermiddag tog Amanda sina första kryp framåt. Hittills har hon bara velat hasa sig bakåt och runt sin exen axel, men igår tog hon medvetet sina första kryp framåt. Dags att se upp för plötsliga utflykter och platsförflyttningar. Bort med Klorin, badrumsflaskor, plastpåsar, Butterflyknivar, haschplantor, kärnavfall och annat bråte som tidigare förvarades i "barnhöjd". ;o)

Skämt å sido. Det blir säkerhetsgenomgång i helgen. Definitivt!

Filmklipp kommer snart!

Nyår 2008

Julhelgen var lång, så vi bestämde att tanka bilen och pysa ner till Faster Nell med familj i Småland för att fira in det nya året. Resan ner gick alldeles utmärkt och väl nere möttes vi allihop av kramsjuka Adam och gosiga Filip som väntat på vår ankomst.

Sen hade vi en liten extra julklappsutdelning och ännu mer prylar att lägga till samlingarna. Amanda fick ett piano med figurer som rör sig i takt med musiken. En uppskattad leksak enligt henne men kanske inte lika uppskattat för övriga runtomkring som glömde bort vad man just skulle säga eller missade det där viktiga som sades på teven. Den låter HÖGT när leksaken spelar sina truddelutter, men så länge Amanda tycker den är kul, tycker vi det också. Det får bli så..

Nyårsafton skulle bli en trevlig upplevelse för alla. Adam ville se fyrverkerierna och vi andra oroade oss mest för om småbarnen skulle sova ordentligt. Allt var som det skulle.....ända till Amanda fick ett "återfall" av öroninflammationen. Vi ringde akuten för att fråga råd och och hur illa läget skulle bli senare under kvällen när folk kommer in med bortsprängda kroppsdelar. Var det vits att åka in redan nu? Vi fick dock rådet att avvakta och ge lite smärtstillande, vilket tack o lov, hjälpte till slut. Vi kunde äta i lugn och ro och lilla Amanda klarade grannarnas raketuppskjutningar galant. Hon sov som en stock! Nästa år kanske hon får vara vaken och titta lite. Jag har ju en dröm sedan länge att stå med mina barn hand i hand och titta på fyrverkerierna. Visserligen var detta vid millennieskiftet, men ändå....bättre sent än aldrig säger jag!

Avslutningsvis vill jag, Kristine och Ami tacka värdarna för vänligheten att inkvartera oss och bjuda på mat och sig själva! Och tack Andreas för bildskivorna. Tack från oss alla!

Lite bilder från VÅR kamera:

Nyårsprinsessa!

Kusinerna i första badet tillsammans

Pillemarisk liten Adam

Middagen avklarad

Tröttsamt att vara på topp...