Första besöket på akuten.

Det är nog nytt världsrekord i sjukhusbesök som genomförts inom den senaste veckan. Som vanligt brukar inte dessa besök vara speciellt roliga och det blev det heller inte denna gång, även om resultatet inte blev så fatalt som gången innan.

Låt mig berätta:

Amanda sov som ett barn, (konstigt??!!), till klockan 23.30 natten till fredag. Så långt var allt väl. Sen vaknade hon och började gråta. Ordentligt! det var precis i det skedet då vi gjort oss i ordning för att gå till sängs själva. Gråten blev bara intensivare och efter ett par tre timmar ringde vi till Sjukvårdsupplysningen för lite råd och tips. De hade dock inga bra idéer utan bad osss uppsöka en barnakut så inget konstigt hade hänt.

Sagt och gjort. Vi klädde på oss och åkte in till SÖS (Södersjukhuset). Väl där var det 2 timmars väntan ända till en läkare kom in och tittade på lillfröken. Hon sov ganska hårt vid detta laget, fullproppad med Alvedon. Tyvärr fick hon ingen bra bild av trumhinnorna men såg att de var röda. Remiss till specialisten lite senare på dagen och hemfärd på det. Kändes konstigt att de inte hade konstaterat fakta. Det visade sig till slut att Amanda hade inflammation i öronen vilket vi anat från början. Så nu väntar en 5 dagars pencillinkur.

Fredagen blev helt förstörd för oss friska föräldrar. Jag kom in vid lunch till jobbet och Kristine somnade 18.30 på kvällen. Man blir inte sig själv alls efter en sådan upplevelse. I skrivande stund mår dock alla bra. Himla tur var väl det!

Till minne av gammelmormor Margit.

Äntligen slutade hjärtat att slå.

Efter exakt en månads sängliggande med smärtor, lidande och tristess på Karolinska Sjukhuset, somnade du in, kära Mormor, lördagen den 8 december 2007 klockan 16.57.

Jag såg hur du led där i sängen, när jag besökte dig nästan varje dag. Jag såg i dina tårfyllda ögon att du ville sluta leva och att plågandet skulle sluta. Jag förstod dig fullständigt när jag tog din hand där i sjukhussängen. Men jag kunde inget göra, trots dina jämrande och plågsamma önskningar. Det fanns inget jag kunde göra.

Men så en lördagseftermiddag orkade du inte mer. Du fick äntligen ro. Plågorna tog slut. Livet tog slut. Lågan på ljuset i sal 2 på Karolinska slocknade för gott...

Sov gott Mormor! Du såg äntligen så fridfull ut, där du låg med en liten blomma i handen. Hoppas ingen får lida som du gjorde.

Din Odd

PS. Amanda hälsar! Hon är så glad att hon hann träffa dig! Hon kanske kan få guldringen nu. Den hon försökte fingra loss, sist vi satt i ditt kök och hälsade på.

Tandtroll.

Kära läsare!

Jag har lovat bilder på Amandas tänder. Jag fick bara en liten mjölkis med på bild, men ni vet ju alla hur små mjölkisar ser ut.

Jag vet dessutom hur de känns. När de sitter i mitt pekfinger....

Halloween

Jag vet! Det har gått en månad sedan vi klädde ut oss i spöklika kläder, men jag fick just tillbaka bilderna från framkallningen! ;o) Måste publiceras!

Efter en lätt sminkning och preparering gav vi oss av till fest hos Douglas. God mat och trevligt sällskap blev det i ett par timmar innan vi återvände hem.

Det blev verkligen en kväll i skräckens tecken. Amanda blev vettskrämd när hon såg mig med det långa svarta håret och de svartsminkade ögonen. Hon blev otröstlig. Gissar att hon blev ännu mer förskräckt när den fula håriga "gubben" drog av sig peruken för att trösta...

Hade jag sett spektaklet hade jag nog svimmat!

Mamma letar blod bland fotograferna...

Pappa gör sig fin för att gå bort på fest!

-Så här! Ser jag läskig ut nu?

Jag tycker hela familjen blev vackrare än någonsin. Var det någon som sade Familjen Adams??