Första besöket på akuten.

Det är nog nytt världsrekord i sjukhusbesök som genomförts inom den senaste veckan. Som vanligt brukar inte dessa besök vara speciellt roliga och det blev det heller inte denna gång, även om resultatet inte blev så fatalt som gången innan.

Låt mig berätta:

Amanda sov som ett barn, (konstigt??!!), till klockan 23.30 natten till fredag. Så långt var allt väl. Sen vaknade hon och började gråta. Ordentligt! det var precis i det skedet då vi gjort oss i ordning för att gå till sängs själva. Gråten blev bara intensivare och efter ett par tre timmar ringde vi till Sjukvårdsupplysningen för lite råd och tips. De hade dock inga bra idéer utan bad osss uppsöka en barnakut så inget konstigt hade hänt.

Sagt och gjort. Vi klädde på oss och åkte in till SÖS (Södersjukhuset). Väl där var det 2 timmars väntan ända till en läkare kom in och tittade på lillfröken. Hon sov ganska hårt vid detta laget, fullproppad med Alvedon. Tyvärr fick hon ingen bra bild av trumhinnorna men såg att de var röda. Remiss till specialisten lite senare på dagen och hemfärd på det. Kändes konstigt att de inte hade konstaterat fakta. Det visade sig till slut att Amanda hade inflammation i öronen vilket vi anat från början. Så nu väntar en 5 dagars pencillinkur.

Fredagen blev helt förstörd för oss friska föräldrar. Jag kom in vid lunch till jobbet och Kristine somnade 18.30 på kvällen. Man blir inte sig själv alls efter en sådan upplevelse. I skrivande stund mår dock alla bra. Himla tur var väl det!

Till minne av gammelmormor Margit.

Äntligen slutade hjärtat att slå.

Efter exakt en månads sängliggande med smärtor, lidande och tristess på Karolinska Sjukhuset, somnade du in, kära Mormor, lördagen den 8 december 2007 klockan 16.57.

Jag såg hur du led där i sängen, när jag besökte dig nästan varje dag. Jag såg i dina tårfyllda ögon att du ville sluta leva och att plågandet skulle sluta. Jag förstod dig fullständigt när jag tog din hand där i sjukhussängen. Men jag kunde inget göra, trots dina jämrande och plågsamma önskningar. Det fanns inget jag kunde göra.

Men så en lördagseftermiddag orkade du inte mer. Du fick äntligen ro. Plågorna tog slut. Livet tog slut. Lågan på ljuset i sal 2 på Karolinska slocknade för gott...

Sov gott Mormor! Du såg äntligen så fridfull ut, där du låg med en liten blomma i handen. Hoppas ingen får lida som du gjorde.

Din Odd

PS. Amanda hälsar! Hon är så glad att hon hann träffa dig! Hon kanske kan få guldringen nu. Den hon försökte fingra loss, sist vi satt i ditt kök och hälsade på.

Tandtroll.

Kära läsare!

Jag har lovat bilder på Amandas tänder. Jag fick bara en liten mjölkis med på bild, men ni vet ju alla hur små mjölkisar ser ut.

Jag vet dessutom hur de känns. När de sitter i mitt pekfinger....

Halloween

Jag vet! Det har gått en månad sedan vi klädde ut oss i spöklika kläder, men jag fick just tillbaka bilderna från framkallningen! ;o) Måste publiceras!

Efter en lätt sminkning och preparering gav vi oss av till fest hos Douglas. God mat och trevligt sällskap blev det i ett par timmar innan vi återvände hem.

Det blev verkligen en kväll i skräckens tecken. Amanda blev vettskrämd när hon såg mig med det långa svarta håret och de svartsminkade ögonen. Hon blev otröstlig. Gissar att hon blev ännu mer förskräckt när den fula håriga "gubben" drog av sig peruken för att trösta...

Hade jag sett spektaklet hade jag nog svimmat!

Mamma letar blod bland fotograferna...

Pappa gör sig fin för att gå bort på fest!

-Så här! Ser jag läskig ut nu?

Jag tycker hela familjen blev vackrare än någonsin. Var det någon som sade Familjen Adams??

Don´t be strangers!

Jag vet att det är nyfikna männinskor, vänner o bekanta som läser detta med jämna mellanrum. Släng gärna in en kommentar så jag verkligen får det bekräftat. Jag har gjort det lite enklare för er nu.

Kan bara vara ett kort hej, en spamadressregister eller en utbetalningsavi med snigelpost. Inget märkvärdigt.

Keep on reading...and don´t be strangers!

Författar-Odd

Ursäkta att ni fått vänta...

...men ni har fortfarande er plats i kön! Er påhälsning är viktig för oss, så håll ut ett tag till så skall bloggen snart komma igång. Ni har plats fyrtioåtta....i kön!

Jag har varit dålig på att uppdatera Amandas blogg ett tag. Detta beror mest på att jag haft intressen på annat håll och lagt skrivandet på hyllan. Har blivit mer o mer imponerad av min syster Nell som skriver om sina barn varje dag. En bedrift måste jag säga. Länken till hennes blogg kommer längst ned i detta inlägg. Det skall bli slut med skrivkrampen nu. Under den senaste månaden har det hänt så mycket saker att jag bara inte kan undanhålla er detta.

Håll i er.

Jag skall berätta tre saker för er. Alla kanske inte lika viktiga men ett stort steg för Amanda och hennes stolta föräldrar. Lite som om hon skulle komma hem med alla rätt på ett prov senare i livet. Så stolt ungefär.

1. Amanda har fått sin första tand! Den började tränga upp ur underkäken för några dagar sedan (14 november) och det kom som en fullständig överraskning. Amanda lyckades hålla det hemligt på något sett. Jag vet inte hur, men jag tror tandfén har något med den här saken att göra. Pappa ska ta i tu med hemlighetsmakeriet då det blir dags för hennes ankomst igen vid kudden om några år. Var så säker! Här skulle ha publicerats en bild, men den lilla vita pricken har inte lyckats fångas av någon kamera. Ännu! Håll utkik....

2. Amanda har börjat samla damm på golvet. Hon rör sig runt, runt på golvet och letar efter sina leksaker. Jag vill och kan inte säga att hon börjat krypa ännu, för det går bara bakåt just nu, men strävan att ta sig framåt växer sig bara större. För pappa är det förstås ett stolt ögonblick även detta. Inte många dagar kvar till premiären rakt fram. Håller er naturligtvis underrättade om framstegen. Under tiden ligger jag framför henne och visar hur man gör. DET kommer ni inte att få se bilder på. Sådetså!

3. Amanda o jag hade en hel helg för oss själva förra veckan. Kristine åkte till Lettland för att hälsa på familjen och då passade jag på att lära känna min dotter lite bättre. Första gången ensamma kan man säga. Största orosmomentet var nattningen. Amanda har hittills inte velat att jag nattar henne, men detta och allt annat gick galant. Vi åkte ut till Väddö, där Farfar och Farmor fick gulla lite också. Lite utflykter till Norrtälje och Amandas nya kompis Hanna i Täby hann vi också med. Alltså, vi kan säga så här; jag längtar redan till pappaledigheten. Det är en ren fröjd att umgås med henne. Det tyckte vi nog säkert båda två.

Ny uppdatering snart. Lite nya bilder kommer då också. Under tiden kan ni väl hälsa på syrrans blogg. Synnerligen trevlig läsning:

http://www.miss48.blogg.se/

Hej hopp!

Skitungar

Barn och bajs är lite synonymt.

De bajsar mycket själva, talar om det, leker med det, tar hem det i form av kulor från skogen. Kort och gott. Har man barn får man vänja sig vid tanken att hantera bajs i olika former. Vi har redan avverkat midsommaraftonens bravader och just idag, ikväll, blev det motsatsen. Under några dagar hade det inte kommit någonting alls. Inget ovanligt för de som läser detta och ej har egna barn. Det blir så ibland. Amanda har dessutom sovit oroligt en tid och hon har försökt trycka ut något och som ej kommit. Vi har blivit lurade gång på gång vid blöjbytena.

Tills i dag. Amanda lyckades få ut något som mer såg ut som en större stenhård chokladbit med pistage. Vi förundrades över hur hon lyckats utan att gråta, för det hade båda hennes föräldrar gjort. Men vi fick bittert erfara smärtan lite senare under kvällen. Bara för en stund sedan faktiskt. Amanda sov gott (trodde vi) ända till ett gallskrik kom ifrån sovrummet.

Magont.

Ordentligt med ont.

Förstoppning!

Det fanns mer där inne. Men det kom inte ut. Som Amandas kusin Adam i Småland sade på bred småländska - "Bajset vill inte komma ut! Bajset bor inne i rumpan. Bajset vill sova så vi måste vara tysta...."

Lite så var det nu, men detta blev hysteriskt. Det gjorde så ont att vi bara var tvungna att ringa till syster Birgitta på Sjukvårdsupplysningen.

Efter en omgång av Mikrolax och lite inoljning kom resten ut med en explosion och en MYCKET lättad Amanda kunde till slut somna om.

PUH!

PS: Jag filmade en del, men det var inte så populärt. Därför behåller jag den för mig själv.

Kiss med kompisen Bajs! Tyvärr är Bajs lite för mjuk för Amanda....

Äntligen semester!

Så blev den av. Semesterresan!

En vecka på Kreta för att fånga den sista solglimten innan vinterstormarna ruskar om våra magnecylvita kroppar. En chans att bara göra just ingenting. Inte titta på klockan eller tänka på kunder som vill klaga. Bara ligga och njuta i en solstol eller en varm och härlig pool.

Blev det så dårå?

Ja nästan. Vi kom till ön en sen söndagskväll och inkvarteringen på hotell Castle Suits i Platanias gick mycket smidigt. Amanda skötte sig exemplariskt, från början av resan till nattningen i en främmande barnsäng. Morgonen därefter möttes vi av solsken och dryga 20 graders värme. Perfekt! Tyvärr var poolen uppvärmd utav just solen och tyvärr räckte det inte till för att Amanda skulle få doppa sig. Det var inte fingervarmt, om man säger så. Redan små delar på pappa blev ännu mindre när han tog sig en simtur. Amanda fick nöja sig att bada i handfatet istället.

Det dög det med. Hon verkade trivas även om Amanda ser lite sur ut på bilden. En vecka med sol, bad och lite enklare utflykter förflöt relativt snabbt. En vecka senare var det dags att åka hem. Då kom regnet till ön. Det blev kallare och började blåsa. När vi gick ut till planet så fullkomligen piskade regnet i ansitet på oss. Det skulle bli en intressant flygstart. En av de märkligaste jag upplevt faktiskt. Uruselt väder, tända lampor vid vingen gjorde att vi flög som genom mjölk. En blixt utanför som för ett kort ögonblick lyste upp hela kabinen och efter en stund ett gnistrande från kristaller (snö) som gjorde att det såg ut som man flög genom vintergatan. Mäktigt! Förutom att Amanda hade svårt att hitta en skön sovställning var det en riktigt behaglig resa. Lagom långt borta och nu vet vi att vi kan göra fler sådana här turer även om man måste tänka över all logistik ordentligt.

Lite bilder från resan:

Den där är säkert giftig....

Max tjugo kilo räcker mer än väl!

Tryggt och säkert i Chanias gränder

Fågeldansen. I original!

Gustavsberg i höstglöd

Vill bara delge Er, kära bloggläsare, denna fina bild från Gustavsbergs hamn. Tagen i farten från bilfönstret. Det ser nästan ut som en skogsbrand härjar på andra sidan vattnet.

Årets stockholmsbild???

Åka båt del 2

Så var det dags igen. Vi tog en söndagstripp med båten. Det blåste en del hårda vindar in i Farstaviken i Gustavsberg, men inte värre än att vi vågade sticka ut på Baggensfjärden. Solen var tillfälligt gömd bakom ett par illasinnade moln, men den skulle snart visa sig visade det sig (fyndigt!).

Vi packade båten med extra soppa till motorn och en liten kaffetermos till de vuxna. Fika är ju ett måste när man sitter i sjön. Annars blir det inte liksom på riktigt.

När Amanda fick på sig flytvästen var hon besynnerligt lugn när vi trädde den över huvudet. Det verkar nästan som att vi får göra vad som helst med henne numera. Hon bryr sig inte nämnvärt om vi stoppar fingrarna i munnen på henne eller klär ut henne i alla dess konstiga hattar och fåniga klädesplagg. Är hon bara pigg så går det mesta. Det enda vi inte får göra är att suga ur hennes täppta näsa med en sån där plastig snorsug. Ja, det låter äckligt, men vad ska man göra. Vi vill ju bara att prinsessan ska kunna andas bättre, men det vill hon tydligen inte själv. Hon kastar huvudet fram och tillbaka som en crackspeedad Stevie Wonder. Det ser rätt roligt ut. Fast det vet inte Stevie...

Nåväl.

Turen blev kort idag och Amanda somnade (!) faktiskt redan efter 10 minuter. ´Vet inte om det är vågorna eller motorljudet som söver, men hellre snarkljud än hysteriskt skrikande. Vi fick en skön stund i septembersolen. Hoppas vi kan göra om detta i oktobersolen...

Semester i sikte

Snart vankas det semester. En sån där varm för en gångs skull. Sommarens ledighet blev ju inte speciellt lyckad när det kom till värme och sol. Inom kort bär det av till Kreta där vi förhoppningsvis kan finna det vi saknat.

Inför denna resa är det dags att ta fram badkläderna och sommarens kortärmade skjortor igen. Just precis när man hittat plats för dem på vinden. Typiskt! Amanda hade (av naturliga skäl) ingen baddräkt denna sommar, så vi var kände lite spontant att hon behövde en.

Spana in tjejen!

Hon är ju hur redo som helst för en chartervecka. Bara solglasögon och en hink zinkpasta som saknas...

Varning! Badbrud i farten.

Grekland will never be the same again!

Blown away.

Idag är det lördag kväll och för en gångs skull har den här dagen passerat utan något speciellt inskrivet i kalendern. Dessa helgdagar kan man lätt räkna på fingrarna då det alltsom oftast är späckat med måsten. Jag lät Kristine sova ut i morse och hade lite tid för mig själv med Amanda. Hon har verkligen blivit duktig på att kommunicera med sin far. Se videon nedan. Vem kan motstå en morgon med denna lilla solstråle. I was blown away.



Det blåser här idag. Ganska ordentligt till och med. Det är nästan så att man tror att gräsmattan skall släppa och börja krulla sig. Titt som tätt får man gå ut och ställa upp blomkrukorna som blåst omkull på uteplatsen. På något märkligt sätt blåser det lite mer just här verkar det som. Jag och grannen Kristina har diskuterat detta och kommit fram till att åsen bakom knuten "alstrar" mer vind som svischar förbi på våra uteplatser.

Nåväl.

Mitt i denna orkan skickade Kristine (alltså inte grannen) ut mig på promenad med Amanda. Vi tog på oss varma kläder och började vandra Hälsans Stig med sittvagn. Amanda har vuxit ur liggvagnen. Jag behövde inte skjuta på vagnen mycket alls. Hade jag dessutom satt på ett segel kanske jag kunnat springa bredvid. Fast det där sista lät lite farligt och oansvarigt och sån är ju inte jag. Dessutom skulle jag nog bara orka ett par hundra meter. Undra vad världsrekordet på hundra medter hade blivit i denna medvind???

Annars har kvällen förflutit med DVDn Underbara Älskade, middag och lite skön gåshud över hela kroppen. Det där sista framkallat med skönsång av Britains Got Talent's vinnare Paul Potts. Gud må ha tagit Pavarotti ifrån oss, men han hittade en skapligt duktig ersättare. Se klipp på YouTube. Kolla även in lilla Connie medan ni ändå håller på. Alltså, får ni ingen reaktion när dessa två sjunger, då är ni antingen döva eller döda.

Med detta tips släcker jag för idag. God natt. Ar labu nakti!

Test med video

Här kommer lite rörliga bilder. Filmen tagen straxt innan Amanda fyllde 4 månader.

Amanda en riktig liten människa.

Hej allihopa. Även om det bara är tre personer som då och då läser vad som står här. Ni tappra skall i alla fall få det senaste från Gustavsberg.

Vad är det då för stordåd som presterats....

Har Amanda börjat gå?

Nej!

Har hon sagt sina första ord?

Nej!

Har hon blivit mänsklig?

Ja det har hon. Och det med besked.

I helgen fick vi besök av Annika. Vi alla käkade lite god middag och spanade in något lågvattenmärke på TV4. Annika stannade över natten och vi trodde som vanligt att det skulle bli som vilken natt som helst, förutom det faktum att Amanda denna dag gått och blivit sjuk.

Om man kan kalla lite snor i näsan för sjuk, ja då har pappa Odd varit sjuk hela livet, men när de små kråkorna täpper till Amandas små näsborrar blir det liv i luckan. Jag hoppas verkligen att Annika fick sova i natt, för ett tag var det hysteriskt skrikande gråt som den lilla flickan tillverkade. Amanda blev nog lite rädd själv då hon började skorra från näsan och fick svårt att andas.

Till slut fick vi ut den lilla kråkan med en Tops och det gjorde susen den natten. Under söndagen sedan har hon hostat och nysit om vartannat. Mest så kallade uppmärksamhetshostningar, men tillräckligt för att oroa sina föräldrar. Inför natten har mamma cyklat till apoteket och inhandlat saltlösning och värktabletter. Hoppas inget av dessa kommer behöva användas.

Amanda har blivit mänsklig. Vi tackar gudarna att det händer nu och inte när hon var ett par veckor gammal. Snart skall hon dessutom kunna tala om VAR det gör ont och inget kommer bli gladare än pappa Odd som står som ett levande frågetecken bredvid med plåsterlådan i högsta hugg.

Ryggspärr eller nackskott? Vilket är att föredra?

Jag har fått nackspärr. Det händer ungefär en gång vart tionde år. Egentligen ska jag inte klaga, men detta händer just den dag då familjen skall komma tillbaka från Lettlandsresan. Abstinensen har vuxit sig starkare för varje dag och det finns roligare sätt att välkomna familjen än att stå som Frankenstein i ankomsthallen.

Nåväl. Även Frankenstein hade älskat sina barn om han haft några. Så det var bara att köpa läget.

Jag var lite rädd att Amanda skulle gallskrika när hon såg den där konstiga farbrorn som pussade henne på pannan och sade välkommen. Det gjorde hon inte.

Jag var också rädd att hon skulle glida ur mitt grepp första gången jag höll henne. Det gjorde hon inte heller.

Dessutom hade jag mina farhågor att mina miner, konstiga ljud och upptåg inte skulle uppskattas mera. Som tur var hade jag fel där också.

Amanda var trött men vid gott humör. Precis som vanligt.



Semestern och släktturnén i Lettland hade tydligen blivit en succé. Alla ville gosa med det lilla charmtrollet. Hon bollades runt och blev kliad under hakan av hela tjocka släkten. Tror till och med att Amanda var lite FÖR länge hos mormor, för hon ville inte släppa taget när det var dags att åka hem. Gissar att vi kommer få bädda gästsängen fler gånger här i Gustavsberg framöver.

Jag fick även lära mig ett nytt ord under semestern. Ordet "Smuka" var nog det enda ordet Sigrida (Kristines moster) sade under första dagen. Det betyder söt. Jag kan inte annat än hålla med henne...

- "Smuka!"

(Hon till vänster alltså...)

Hoppas att nackspärren släpper snart, för jag vill ut och lattja med min dotter på normalt sätt innan sommaren tar slut fullständigt. Frankenstein hade säkert inte lätt att gosa med ungar heller.

Skepp ohoj...ja...eller kanske inte....

Så kom äntligen sommaren med sol och varma vindar. Denna härliga måndagsafton bestämde vi oss för att prova Amandas sjöduglighet. Alltså, dags för årets första båttur med bäbis.

Det gick väl inte så där bra kan man säga:

Ameee, vad var det här för något??? Sluta mamma!

Kristine och jag fick oss en skön åktur i Baggensfjärden trots allt, om än lite kortare än vanligt. Det var lite extra pirrigt hur vi skulle klara själva hanteringen av barn ombord, när vi inte själva ens vet hur man lägger till på bästa sätt numera. Det var ju ett tag sedan vi kastade loss och det märktes lite tidigare i år, då vi höll på att göra bort oss totalt utanför Grand Hotel i Saltsjöbaden.

Hanteringen av Amanda ombord visade sig bli ganska knepig. För det enda sättet att få henne tyst var att lägga henne ned i Kristines knä och låta henne somna av motorns monotona ljud och vågornas skvalp mot skrovet. Alla andra försök var lönlösa.
Nu är i alla fall premiären avklarad och med lite mer vana i båten från befälet, Commander in Chief Odd och Baltic Sea Admiraless Kristine, så skall nog nästa resa gå lite mer smidigt. Hopefully!

Over änd aut! Banankosmonaut!

Pilla på prylarna

Amanda har börjat räcka sig efter saker.

Hon fick en sån där avancerad mobil som skall hänga över sängen. Den både låter, snurrar och skiftar färg. Vad mer kan ett litet barn begära (Tack Dace!). Numera räcker det inte med att se på leksakerna som snurrar och gungar ovanför hennes huvud, nu ska hon också försöka ta i dem. Det är en liten förbättring av motoriken varje dag nu. Snart så kan hon hämta den där stora mejseln i verktygslådan och rispa upp den rostfria ytan på kylskåpsdörren. Det är nog bara några veckor kvar till den utskällningen av pappa...

Apropå utskällningar så har Amanda börjat konversera med sina föräldrar alltmer avancerat nu. Hon vill verkligen säga saker till oss, men allt som kommer ut är (uuuä) eller (göö). Det är lika bra att svara med samma uttryck för att inte verka helt dum i huvudet. Jag kan inte bara förstå hur SÖT man kan se ut när man "pratar" i den åldern. Lite läge för en pappatår i det ögonblicket faktiskt. Och NEJ, jag menar INTE en sådan gjord av ädlare drycker...

YO!

Amandas midsommar

Midsommarhelgen 2007 kommer gå till historien som en av de mest misslyckade. Vi var inbjudna och hade tackat ja till Camillas systers torp i Eskilstuna för lite midsommarmys.
So far so good.
När vi äntligen hade hittat ut i obygden och kliat Focusen på magen sista biten, visade det sig att Amanda hade suttit med nedbajsad blöja i en dryg timma. Det hade varit lugnt om det varit en normal sats. Men hon hade lyckats klämma ut en tvådagars på bara några minuter, något som satt sig upp över hela ryggen och i alla finkläderna. Ingen tyckte det var kul och allra minst Amanda när den kyliga luften och de kalla våtservetterna tvättade rent den lilla nakna kroppen. Skriken blev nästan hjärtskärande.





Det blev inte bättre när vi konstaterade att midsommarfesten skulle hållas i ett litet torp som dessutom var en arbetsplats. Varmvatten? Nä! Ordentligt med sovplatser? Nä! Gemytlig midsommarkänsla? Definitivt inte!

Vi minglade så gott vi kunde innan sillunchen skulle upp på bordet. Det tog ända till 15-tiden då alla gäster hade hittat dit ända från Stockholm. Under tiden var det ett par som hade hunnit blivit pruttfulla och hållit låda. Denna låda lät en hel del och visade ingen hänsyn till ett spädbarn. Som tur var sov Amanda gott i mammas famn. Ända till någon bestämde sig för att väcka mitt lilla barn med en fotbollsraket. Som tur var fick bordsgrannen ta första smällen, men sen for bollen rakt i huvudet på stackars Amanda som vaknade med ett gallskrik. En olycka händer så lätt. Ett tag grät Kristine lika mycket som Amanda...

Efter maten fick jag och Amanda en tupplur och när vi vaknade upp från den hade ett par till hunnit blivit pruttfulla. Det började komma lite fler gäster och middagen började planeras. Det var då vi bestämde oss för att åka därifrån. Vi firade resten av midsommarfesten i bilen på vägen mellan Eskilstuna och Gustavsberg.

Trodde inte det kunde gå så fel som det gjorde, men man lär sig förmodligen ett och annat av detta. Pruttfulla människor har roligast om det inte är nyblivna föräldrar omkring dem. Och vi utan dem.

Midsommardagen var regnig och kall. Det var tur att vi vaknade hemma och myste istället. Så här med facit i hand är vi rätt nöjda med beslutet att åka hem tidigare.

Två småbarnsföräldrar har blivit lite klokare!

Amanda växer så det knakar.

Tjejen gillar mjölk. Den saken är klar! Hon växer så det knakar. Så vi var tvungna att skicka henne på babygymnastik. Det klarade hon förstås galant. Man måste ju låta sin dotter bli snygg till midsommarfesten...

Dop

Sådär ja.

Amanda har nu fått det fullständiga namnet Amanda Evelina Deisone.

Efter en mycket intensiv helg med Kristines mamma och brorson på besök har Amanda äntligen blivit döpt. Hon döptes den 26:e maj i Gustavsbergs kyrka av prästen Karin Oljelund och allt gick som en dans. Lite skrik när alla vuxna sjöng psalmer, men knäpptyst när vatten hälldes över hjässan. Ceremonien tog inte allför lång tid och efter kyrkobesöket drog sig alla bort mot Rekordvägen, där det vankades kycklingwraps och tårta.

Amanda fick ta emot en hel del fina presenter och har numera huset stoltaste samling av nallebjörnar. Blir en fin hög i barnsängen så småningom. Till alla som läser detta och kommit med gåvor, skickar Amanda här ut sina hjärtligaste tack.

Livets mirakel

Första bloggen för Amanda.

Jag vet hur det känns nu när livet börjar om på nytt. Jag har precis upplevt det. Närmare bestämt den 22 april 2007 när lilla Amanda kom till världen. Det är något alldeles speciellt att få en till familjemedlem. Något helt naturligt och som massor av människor upplever varje dag, varje sekund på jorden, men när det är just VÅRAT barn, då är det alldeles speciellt. Jag och Kristine fick vänta två långa veckor extra på hennes ankomst. Och det första hon sade när hon kom till världen var ett tydligt "Nääee". Sen var hon tyst...

Nu kan vi summera första månaden. Lilla Amanda sover som hon ska på nätterna, äter på regelbundna tider och skrattar när pappa tar upp henne ur sängen innan han går till jobbet. Det är inte förrän pappa öppnar munnen för att säga godmorgon, som skratt övergår till gråt (skrik). För vem vill egentligen ha en doft likt ett kadaver i ansiktet på morgonen. Jag skulle också skrika...

Att lämna huset med ett tandlöst leende på näthinnan gör livet värt att leva. Om 40 år är det jag som ler på samma sätt åt dig...lilla söta vän!

// Din pappa Odd

Testing Testing.

Brukligt hör till att man kollar att förbindelsen är okey....testing testing....