Marknadsundersökningsföretag

Detta har ingenting med Amanda att göra, men jag måste bara berätta vad som hände nyss:

Hemtelefonen ringer och jag tar ur den ur sitt laddningsfack och svarar:

- Odd.

En sävlig och skittråkig röst svarar:

- Hej. Jag heter Lars xxxxx och jag ringer dig från ett marknadsundersökningsföretag.

- Jaha?

- Vi håller på med en undersökning om snus. Nu undrar jag om du snusar?

- Nä, det gör jag inte.

- Å vad synd!

- Nä, det är inte synd, förklarade jag på en gång, det är bara bra.

- Nej men det är synd för då kan du inte vara med i undersökningen.

- Nej det är bara bra sa ja ju. Då slipper jag vara med i en trist undersökning, slipper lägga ut en massa pengar på onödiga saker och kommer förhoppningsvis inte få cancer i munhålan. Det är väl bara bra, eller?

- Ja det förstås. Ähum...tack för mig då...

Klick.


Stackars människa!

Lilla Fröken Förskola

Nu har Amanda blivit så stor att hon skall försöka klara sig själv. Precis i lagom tid då pappa Odd börjar klättra på väggarna hemma, har det blivit dags för inskolning på dagis...förlåt...förskolan. Det är förstås en stor dag i en liten människas liv att släppa taget om sina föräldrar en smula. En stor dag även för föräldrarna som paralyserat undrar hur ett och ett halvt år kunde gå så fort.

Hursomhelst.

Efter lite sjukdom var Amanda äntligen på plats på Holmviksskogens förskola. En timma om dagen till att börja med. Det vankades utomhusaktiviteter första dagen och Amanda tog fart direkt när hon såg sandlådan och leksakerna på gården. Vips så hade hon snott både hink och spade från någon stackars flicka och ville "hjälpa till". Pappa Odd stod forfarande kvar vid grinden och undrade hur ingenjörerna bakom låsmekanismen ville att den skulle stängas. Säkert var det i alla fall och Amanda var redan inne i leken och dagislivet. Jag kommer fortsätta skriva dagis här, dels för att det är kortare och man kanske spar papper eller räddar en bäver om någon vill skriva ut denna text. Men mest för att ordet förskola inte riktigt satt sig i mitt vokabulär ännu.

Nu har det gått fyra dagar på dagis och tiden hon är där blir bara längre och längre. Idag intogs första lunchen och när det var dags för hämtning efter den satt hon och snackade med fröken som om hon aldrig gjort annat än att hänga med henne. Skönt faktiskt. Amanda sjöng, dansade och rabblade på sina ramsor. Jag ska nog ta och snacka med kokerskan för jag undrar vad hon hade lagt i den där grytan de fick till lunch. Måste ha varit någon form av svamp kanske...

Inskolningen går hittills som på räls. Det känns lite konstigt att lämna bort henne, men det är nog bara en liten föräldranojja som förhoppningsvis kommer försvinna snart.

Lite bilder och ett par filmer från inskolningen. Varsågoda:

Pappa, vad kul att du kommer o hämtar mig!

Amanda har fått pippi efter hämtningen

Amandas alldeles egna hörna

Nu tar du bild på mig igen....SLUTA!

Pappa kan inte ens klä på mig rätt!
Knasboll!

Höstsöt!

Suk!

Det är inte ofta det händer, men Amanda har gått och blivit sjuk. Typiskt, för just denna vecka var sprängfylld med aktiviteter. Hon skulle bland annat börjat på dagis, tagit viktiga sprutor och träffat kompisar. Inget av detta blir nu av. Åtminstone inte denna vecka. Lite trist för alla parter men mest för snuttan som haft 40,1 som högst i helgen. Då såg hon inte kry ut runt ögonen, men snackade gjorde hon som vanligt. Hade jag haft den febern, hade landstinget skickat sina bästa läkare, akutsystrar och alla helikoptrar i länet, för 40 + är inte att leka med. Det räcker med 37,5 för att jag ska slå upp numrena i telefonkatalogen och sitta stand-by med svettig panna invid alla tänkbara kommunikationer till vårdcentral o dylikt. Kanske skulle jag rentav börja ropa på mamma...

Amanda är en stark flicka. Bara att konstatera. Blir det inte bättre under natten mot tisdag, ringer jag doktor Anders på vårdcentralen i Gustavsberg. Han kanske vet vad som bör göras.

Dagiset hägrar, Amanda. Bli frisk snart, för där har de riktigt roligt har jag fått höra.

Mimmi är tillbaka!!!!

Nu i nu uppdaterad och fräsch version.

Till Amanda har vi sagt att Mimmi varit på spa och genomgått en smärre skönhetsoperation.

Den hemliga versionen är att en ny införskaffats på City Gross i Bromma för endast 89.95. Men det är det väl ingen som sprider vidare eller hur?

Amanda är glad och nöjd och det är det som är huvudsaken. Kanske bäst att köpa ytterligare en i reserv för husfridens skull. Tänk om Amandas dagiskompisar skulle dränka den nya i gegga eller elda upp den i adventstaken...

Hemska tanke, pappa!

Missing in action

Söndagen den sista augusti 2008 kom att gå till historien som en dag med både glädje och sorg. Glädjen bestod i att mamma Kristine tog sig runt Djurgården under en timma och den första starten i Tjejmilen blev en succé. Applåder och visslingar till den bedriften från undertecknad.

Tyvärr är det inte enbart glädje att rapportera från de blöta fälten på Gärdet. Det blev en dag då Amandas bästa kompis försvann. Spårlöst. Förmodligen tappad och oaktsamt nedtrampad av både löpare och åskådare, vad vet jag. Jag fick kalla kårar när jag insåg vad som inträffat. Fick släppa allt jag hade för händer och tränga mig fram genom folkhavet med blicken riktad mot marken. Men ingenstans fanns "Mimmi". Hon var borta!

Mimmi. Detta lilla gosedjur, var den första gåvan som Amanda fick efter sin födsel. Annika Bengtsson kom med det lilla fåret till BB och den lurviga lilla varelsen var nästan lika stor (eller liten) som Amanda själv. Allt eftersom Amanda växte upp fick Mimmi sitt namn. Hon betydde verkligen allt. Amanda kunde varken somna eller tröstas utan denna kompis. I de ledsnaste stunder fick det lilla gosedjuret sin plats och då var allt bra igen.

Nu är Mimmi borta.

Natten till måndagen var ett helvete. Amanda frågade efter Mimmi hela tiden. Vad skulle jag göra? Försökte med någon annan av hennes nallar, men det var lönlöst. Satt på måndagsmorgonen med röda ögon och trötta darriga fingrar och författade ett mail till tillverkaren. Jag behövde ha inköpsställen. I morgon ska jag ut på Mimmijakt om det så ska ta hela dagen. Då säger ni säkert att det inte blir samma sak och att jag lurar Amanda.....och det vet jag. Nöden har ingen lag svarar jag då. Jag får försöka simulera henne så gott jag kan. Jag ska förvandla en gräddvit, ren och sött litet kramdjur och fylla henne med snor, saliv, bitmärken och en sönderkramad yta på bara några timmar. Och, NEJ, jag kommer inte filma och publicera hur det ser ut. Det får ni föreställa er själva!

Förlåt Amanda får min fårsumlighet. Jag får fårsöka kompensera dig så gott jag kan.

Jag älskar dig!

In Memoriam - R. I. P