Tyvärr är det inte enbart glädje att rapportera från de blöta fälten på Gärdet. Det blev en dag då Amandas bästa kompis försvann. Spårlöst. Förmodligen tappad och oaktsamt nedtrampad av både löpare och åskådare, vad vet jag. Jag fick kalla kårar när jag insåg vad som inträffat. Fick släppa allt jag hade för händer och tränga mig fram genom folkhavet med blicken riktad mot marken. Men ingenstans fanns "Mimmi". Hon var borta!
Mimmi. Detta lilla gosedjur, var den första gåvan som Amanda fick efter sin födsel. Annika Bengtsson kom med det lilla fåret till BB och den lurviga lilla varelsen var nästan lika stor (eller liten) som Amanda själv. Allt eftersom Amanda växte upp fick Mimmi sitt namn. Hon betydde verkligen allt. Amanda kunde varken somna eller tröstas utan denna kompis. I de ledsnaste stunder fick det lilla gosedjuret sin plats och då var allt bra igen.
Nu är Mimmi borta.
Natten till måndagen var ett helvete. Amanda frågade efter Mimmi hela tiden. Vad skulle jag göra? Försökte med någon annan av hennes nallar, men det var lönlöst. Satt på måndagsmorgonen med röda ögon och trötta darriga fingrar och författade ett mail till tillverkaren. Jag behövde ha inköpsställen. I morgon ska jag ut på Mimmijakt om det så ska ta hela dagen. Då säger ni säkert att det inte blir samma sak och att jag lurar Amanda.....och det vet jag. Nöden har ingen lag svarar jag då. Jag får försöka simulera henne så gott jag kan. Jag ska förvandla en gräddvit, ren och sött litet kramdjur och fylla henne med snor, saliv, bitmärken och en sönderkramad yta på bara några timmar. Och, NEJ, jag kommer inte filma och publicera hur det ser ut. Det får ni föreställa er själva!
Förlåt Amanda får min fårsumlighet. Jag får fårsöka kompensera dig så gott jag kan.
Jag älskar dig!
In Memoriam - R. I. P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar