Kära besökare. Det har varit tyst här ett tag och det beror definitivt inte på att jag försoffat mig och glömt bort att jag har en liten blogg att ta hand om, utan att hela familjen har varit iväg på en så kallad långresa. En riktig drömsemester.
Den 27 mars stängde vi resväskorna och begav oss till Arlanda för två veckors avkoppling i Thailand. Ingen av oss hade tidigare satt sin fot där och det skulle bli en resa med massor av intryck och upplevelser. Framför allt för lilla Amanda som så här med facit i hand inte hanterat så här många intryck på så kort tid sedan hon kom ut ur mammas mage för snart två år sedan.
Vi landade i Phuket och tog sedan oss vidare till Khao Lak, en timmes bussresa norrut. Där blev vi kungligt mottagna av hotellpersonalen som välkomnade oss med kalla svalkande handdukar och förfriskningar. Amanda sov förstås genom hela proceduren så hon var väl också nöjd på hennes vis.
I Khao Lak är det väldigt lugnt. Hela hotellet andades relax och avkoppling. Porlande fontäner, skvalande musik (Ronan Keating) och ett inte allför långt kast med liten drinkpinne till strandkanten. Men som ni säkert redan förstår blir det inte riktigt som man tänkt sig när man reser med en liten en. Redan vid första frukosten fick vi vår första överraskning i form av ett hysteriskt utbrott när det surrade flugor vid bordet. Och just den morgonen var det en hel del flugor kring frukostområdet. Så det var bara att kasta i sig käket och bege sig därifrån med en tårögd Amanda under armen. Vi undrade om det skulle bli någon frukost över huvud taget på semestern och satte igång vår "inte-bli-rädd-för-flugor"-terapi:
-"Kom och kolla. Ingen fara, Amanda, ett flygande russin!!!" eller -"Titta här...vilket litet gulligt djur och titta här vilken stoooor tjej. Vill du klappa bananflugan på ryggen?"
Det hade faktiskt en liten effekt för dels skrek hon inte lika högt dagen efter och kanske av en ren slump så var de största flugorna borta.
Det tog ett par dagar sen var vi alla inne i det härliga lugnet som Khao Lak kan erbjuda. Smaskiga luncher vid strandens kant, iskalla mangoshakes med en halv fruktsallad som garnityr och självklart alla salta och klorluktande dopp i vattnet omkring.
Vi bestämde ganska tidigt för att göra Amanda glad med en djungelsafari på elefantryggen, men efter incidenten med frukostflugorna blev vi lite osäkra på om en elefant skulle framkalla liknande effekt fast 1 500 gånger värre. Som tur var blev det inte så. Tror hon blev lite fascinerad av dessa stora djur som kunde stoppa upp bananer i sina konstiga näsor. Elefantritten genom djungeln gick bra men det var hiskeligt varmt just den dagen. När vi kom fram till pausvilan vid det lilla vattenfallet var hon rejält mosig. Vi tog alla ett uppfriskande dopp medan vår inhemske elefantjockey tittade på. Efter doppet var vi alla mycket piggare och gladare. Amanda var nog gladast av alla. Hom sjöng Bamsesången hela vägen tillbaka. Dom säger att elefanter aldrig glömmer saker de sett och jag är övertygad om att "vår" elefant aldrig kommer glömma vår lilla sångfågel. Det blev en riktigt trevlig dag. Vi gick tillbaka till elefantlägret en vecka senare och gav tsunamins klumpiga hjältar en extra treatment i form av banangodis. Det var dom värda.
En annan rolig sak som Amanda tyckte om var att åka...taxi! Även idag i skrivande stund pratar hon om att åka taxi. Jag vet inte bara hur man skall få tag i en tuk-tuk i kalla Sverige. Det är väl det enda som duger för henne nuförtiden...
Människorna i Thailand är, som alla vet, väldigt barnkära. Den mest barnkära av dem allihop var en 23-årig kille som jobbade på reseföretaget som tog oss till snorklingparadiset Similan Island. Han var på Amanda redan efter incheckningen och sedan ville han visa upp ön för henne hele tiden. Eftersom Amanda var lite reserverad så lyckades han till slut hitta en annan krabat i form av en italiensk bebis, att bära omkring på. Han såg lycklig ut. Tror nog att var lite sugen på egna ungar...
Annars var alla på hotellet väldigt trevliga mot Amanda. Vid en nattlig promenad, då ingen av oss kunde sova, gick vi upp i receptionsområdet en stund. Där stod tre killar som genast gick fram till Amanda för att gulla lite. Amanda blev livrädd. När en av dom ville ta en bild med Amanda tillsammans med sina två kompisar blev hon hysterisk och började tokgråta. Upp i pappas famn och så var det roliga slut.
Något vi kommer sakna från Thailand var alla ljuden. Nattetid var det sådant oväsen ifrån grodorna i elefantparken utanför hotellet att det lät som en startande helikopter som aldrig ville lyfta. Lite lugnare var de grodorna som kväkte utanför rummet. Vi gick på grodjakt de kvällar Amanda inte kunde sova. Hade vi haft en håv och ett pentry på rummet hade vi kunnat frossa i grodlår resten av vår semester.
Amanda har simmat för första gången i sitt snart tvååriga liv. Visserligen med en hjälpande hand under magen från pappa och ett par rejäla ballonger "armpuffar" på de spinkiga överarmarna. Vi övade på att ta simtag och kraftiga bensparkar. Det var lite svårt att synkronisera dessa rörelser, men det gick över förväntan tycker pappa. Dessutom tyckte Amanda att det var hur kul som helst. Vi till och med fortsatte när tropikregnet kom och kylde ner oss. Småkyligt i regnluften men 30 grader i poolvattnet. Det var roligt att se dropparna som "ploppade" runt omkring där vi plaskade i poolen. Det var kul så länge åskvädret och blixtarna höll sig någorlunda på behörigt avstånd. Nästa utmaning är att vänja snuttan vid havet. Det var inte lika lätt att få henne dit.
Det fanns så mycket att upptäcka överallt. Alla människor som vinkade och busade, alla springande ödlor på väggarna, alla upp-och-nedvända skalbaggar som låg på vägarna, vattenpölar att hoppa i, pappas safety-box som pep som mikron hemma, den goda yoghurten med blåbärssmak som mamma alltid bjöd på, alla motorcyklar som tutade, legolådan i barnrummet, alla färgglada drinkpinnar och hängmattorna utanför hotellet. Jag tror Amanda saknade Thailand redan när vi klev på flygplanet hem, även om det var en upplevelse i sig. Gissar att vi gör en liknade resa igen inom kort, men då tror jag att Amanda vill ta med sig en kompis.
Vem vill haka på?
Här kommer lite bilder i vanlig ordning:
Den 27 mars stängde vi resväskorna och begav oss till Arlanda för två veckors avkoppling i Thailand. Ingen av oss hade tidigare satt sin fot där och det skulle bli en resa med massor av intryck och upplevelser. Framför allt för lilla Amanda som så här med facit i hand inte hanterat så här många intryck på så kort tid sedan hon kom ut ur mammas mage för snart två år sedan.
Vi landade i Phuket och tog sedan oss vidare till Khao Lak, en timmes bussresa norrut. Där blev vi kungligt mottagna av hotellpersonalen som välkomnade oss med kalla svalkande handdukar och förfriskningar. Amanda sov förstås genom hela proceduren så hon var väl också nöjd på hennes vis.
I Khao Lak är det väldigt lugnt. Hela hotellet andades relax och avkoppling. Porlande fontäner, skvalande musik (Ronan Keating) och ett inte allför långt kast med liten drinkpinne till strandkanten. Men som ni säkert redan förstår blir det inte riktigt som man tänkt sig när man reser med en liten en. Redan vid första frukosten fick vi vår första överraskning i form av ett hysteriskt utbrott när det surrade flugor vid bordet. Och just den morgonen var det en hel del flugor kring frukostområdet. Så det var bara att kasta i sig käket och bege sig därifrån med en tårögd Amanda under armen. Vi undrade om det skulle bli någon frukost över huvud taget på semestern och satte igång vår "inte-bli-rädd-för-flugor"-terapi:
-"Kom och kolla. Ingen fara, Amanda, ett flygande russin!!!" eller -"Titta här...vilket litet gulligt djur och titta här vilken stoooor tjej. Vill du klappa bananflugan på ryggen?"
Det hade faktiskt en liten effekt för dels skrek hon inte lika högt dagen efter och kanske av en ren slump så var de största flugorna borta.
Det tog ett par dagar sen var vi alla inne i det härliga lugnet som Khao Lak kan erbjuda. Smaskiga luncher vid strandens kant, iskalla mangoshakes med en halv fruktsallad som garnityr och självklart alla salta och klorluktande dopp i vattnet omkring.
Vi bestämde ganska tidigt för att göra Amanda glad med en djungelsafari på elefantryggen, men efter incidenten med frukostflugorna blev vi lite osäkra på om en elefant skulle framkalla liknande effekt fast 1 500 gånger värre. Som tur var blev det inte så. Tror hon blev lite fascinerad av dessa stora djur som kunde stoppa upp bananer i sina konstiga näsor. Elefantritten genom djungeln gick bra men det var hiskeligt varmt just den dagen. När vi kom fram till pausvilan vid det lilla vattenfallet var hon rejält mosig. Vi tog alla ett uppfriskande dopp medan vår inhemske elefantjockey tittade på. Efter doppet var vi alla mycket piggare och gladare. Amanda var nog gladast av alla. Hom sjöng Bamsesången hela vägen tillbaka. Dom säger att elefanter aldrig glömmer saker de sett och jag är övertygad om att "vår" elefant aldrig kommer glömma vår lilla sångfågel. Det blev en riktigt trevlig dag. Vi gick tillbaka till elefantlägret en vecka senare och gav tsunamins klumpiga hjältar en extra treatment i form av banangodis. Det var dom värda.
En annan rolig sak som Amanda tyckte om var att åka...taxi! Även idag i skrivande stund pratar hon om att åka taxi. Jag vet inte bara hur man skall få tag i en tuk-tuk i kalla Sverige. Det är väl det enda som duger för henne nuförtiden...
Människorna i Thailand är, som alla vet, väldigt barnkära. Den mest barnkära av dem allihop var en 23-årig kille som jobbade på reseföretaget som tog oss till snorklingparadiset Similan Island. Han var på Amanda redan efter incheckningen och sedan ville han visa upp ön för henne hele tiden. Eftersom Amanda var lite reserverad så lyckades han till slut hitta en annan krabat i form av en italiensk bebis, att bära omkring på. Han såg lycklig ut. Tror nog att var lite sugen på egna ungar...
Annars var alla på hotellet väldigt trevliga mot Amanda. Vid en nattlig promenad, då ingen av oss kunde sova, gick vi upp i receptionsområdet en stund. Där stod tre killar som genast gick fram till Amanda för att gulla lite. Amanda blev livrädd. När en av dom ville ta en bild med Amanda tillsammans med sina två kompisar blev hon hysterisk och började tokgråta. Upp i pappas famn och så var det roliga slut.
Något vi kommer sakna från Thailand var alla ljuden. Nattetid var det sådant oväsen ifrån grodorna i elefantparken utanför hotellet att det lät som en startande helikopter som aldrig ville lyfta. Lite lugnare var de grodorna som kväkte utanför rummet. Vi gick på grodjakt de kvällar Amanda inte kunde sova. Hade vi haft en håv och ett pentry på rummet hade vi kunnat frossa i grodlår resten av vår semester.
Amanda har simmat för första gången i sitt snart tvååriga liv. Visserligen med en hjälpande hand under magen från pappa och ett par rejäla ballonger "armpuffar" på de spinkiga överarmarna. Vi övade på att ta simtag och kraftiga bensparkar. Det var lite svårt att synkronisera dessa rörelser, men det gick över förväntan tycker pappa. Dessutom tyckte Amanda att det var hur kul som helst. Vi till och med fortsatte när tropikregnet kom och kylde ner oss. Småkyligt i regnluften men 30 grader i poolvattnet. Det var roligt att se dropparna som "ploppade" runt omkring där vi plaskade i poolen. Det var kul så länge åskvädret och blixtarna höll sig någorlunda på behörigt avstånd. Nästa utmaning är att vänja snuttan vid havet. Det var inte lika lätt att få henne dit.
Det fanns så mycket att upptäcka överallt. Alla människor som vinkade och busade, alla springande ödlor på väggarna, alla upp-och-nedvända skalbaggar som låg på vägarna, vattenpölar att hoppa i, pappas safety-box som pep som mikron hemma, den goda yoghurten med blåbärssmak som mamma alltid bjöd på, alla motorcyklar som tutade, legolådan i barnrummet, alla färgglada drinkpinnar och hängmattorna utanför hotellet. Jag tror Amanda saknade Thailand redan när vi klev på flygplanet hem, även om det var en upplevelse i sig. Gissar att vi gör en liknade resa igen inom kort, men då tror jag att Amanda vill ta med sig en kompis.
Vem vill haka på?
Här kommer lite bilder i vanlig ordning:
Det var inte dumt att bada i elefantlagunen
Mimmi ville också bada i lagunen
Kurragömma i parken
"Våra" elefanter rastades precis utanför hotellet
Pappa och jag tog ett dopp i det blå
Sköna hängmattor utanför hotellet
Under ett paraply i Khao Lak
Mimmi ville också solbada på Similan Islands
Mamma kom upp som någon gudinna ur havet
Gruppfoto
Redo för ett dopp i det blå
Tur att pappa orkar bära mig
Kolla! En fisk! En riktig...i plast!
En delad mangoshake är en godare mangoshake!
Kolla vilket löparsteg jag har!
Puss!
