Kolla här vad naturen ger oss varje dag nu. En tallrik blåbär med smultron blir tillsammans med mjölk ett perfekt mellanmål. Kan nog hålla i sig till sent i augusti om det håller i sig. Vardagslyx helt enkelt.
I går var vi iväg på en utflykt till stan. Målet var att gå till Junibacken och med oss hade vi Emil, Amandas "pojkvän" från dagis, samt hans trevliga föräldrar. Vi var där i god tid. Nästan lite FÖR god tid visade det sig. Tre minuter innan öppning var det ingen utanför. Inte en enda person stod och väntade på att få komma in. Först trodde vi att det var stängt för det brukar det vara på måndagar annars sen började vi undra om vi helt enkelt missat nåt för man har ju hört talas om hysteriska köer nu mitt i semestertider.
Vi kom i alla fall in som en av de första och det var hur skönt som helst att slippa trängas i foajén och i första lekrummet. Amanda och Emil verkade ha saknat varandras sällskap för de sprang omkring och busade i vanlig ordning. Sagotåget var mycket mer spännande nu då Amanda förstod lite mer vad som visades. Emil var mest bara rädd. Han grät nästan igenom hela turen och slutade upp bara när vi passerade sagan om den busiga pojken från Katthult. Undrar varför? Hehe.
När vi sen kom till Villa Villerkulla väntade vi in showen som skulle börja. Det började fyllas på med folk och det var inte lätt att hålla koll på Amanda som hon sprang omkring. Ibland är det lättare att vara två som passar upp. Hur som helst. Emil började gråta redan efter fem minuter av showen och Amanda satt med ögon stora som tefat. Hon var helt besatt av Pippi och sjörövarna och sjöng när Pippi tog i för full hals. Hon ställde sig upp i pappas knä och utropade "Oj!" och "Titta!" mest hela tiden. Eftersom Emil inte njöt lika mycket av detta så gick vi ned till serveringen i förtid. Innan det skulle bli hysteriskt. Vi lunchade och snackade och vips så hade Amanda försvunnit i folkhavet.Hon fanns inte att finna någonstans. Jag fick hjälp med att leta och vi var till och med ute på uteserveringen för att se efter. Till slut, efter många hårta pumpande hjärtslag, hittade vi henne vid vårt bord. Hon hade bara varit vid kassorna och plockad ned en polkagrisklubba. Hon hade dessutom hunnit dra bort plasten och börjat kladda in ansiktet med stöldgodset. Kön till kassorna var kilometerlånga (!?) och vi bestämde oss för att låta snasket vara obetalt så länge. Vi får handla lite mer nästa gång vi kommer dit som kompensation. Amanda var i sitt esse. Hon slickade klubba som aldrig förr. Hon hade ju valt och plockat den alldeles själv och att ta den ifrån henne var det inte tal om. Om man inte gillar barnskrik vill säga...
Dagen var lyckad och Amanda sov många sköna timmarefter äventyret. Drömde säkert sköna drömmar om polkagrisar för det första hon ville ha när hon vaknade var just en klubba!
