Skitungar

Barn och bajs är lite synonymt.

De bajsar mycket själva, talar om det, leker med det, tar hem det i form av kulor från skogen. Kort och gott. Har man barn får man vänja sig vid tanken att hantera bajs i olika former. Vi har redan avverkat midsommaraftonens bravader och just idag, ikväll, blev det motsatsen. Under några dagar hade det inte kommit någonting alls. Inget ovanligt för de som läser detta och ej har egna barn. Det blir så ibland. Amanda har dessutom sovit oroligt en tid och hon har försökt trycka ut något och som ej kommit. Vi har blivit lurade gång på gång vid blöjbytena.

Tills i dag. Amanda lyckades få ut något som mer såg ut som en större stenhård chokladbit med pistage. Vi förundrades över hur hon lyckats utan att gråta, för det hade båda hennes föräldrar gjort. Men vi fick bittert erfara smärtan lite senare under kvällen. Bara för en stund sedan faktiskt. Amanda sov gott (trodde vi) ända till ett gallskrik kom ifrån sovrummet.

Magont.

Ordentligt med ont.

Förstoppning!

Det fanns mer där inne. Men det kom inte ut. Som Amandas kusin Adam i Småland sade på bred småländska - "Bajset vill inte komma ut! Bajset bor inne i rumpan. Bajset vill sova så vi måste vara tysta...."

Lite så var det nu, men detta blev hysteriskt. Det gjorde så ont att vi bara var tvungna att ringa till syster Birgitta på Sjukvårdsupplysningen.

Efter en omgång av Mikrolax och lite inoljning kom resten ut med en explosion och en MYCKET lättad Amanda kunde till slut somna om.

PUH!

PS: Jag filmade en del, men det var inte så populärt. Därför behåller jag den för mig själv.

Kiss med kompisen Bajs! Tyvärr är Bajs lite för mjuk för Amanda....

Äntligen semester!

Så blev den av. Semesterresan!

En vecka på Kreta för att fånga den sista solglimten innan vinterstormarna ruskar om våra magnecylvita kroppar. En chans att bara göra just ingenting. Inte titta på klockan eller tänka på kunder som vill klaga. Bara ligga och njuta i en solstol eller en varm och härlig pool.

Blev det så dårå?

Ja nästan. Vi kom till ön en sen söndagskväll och inkvarteringen på hotell Castle Suits i Platanias gick mycket smidigt. Amanda skötte sig exemplariskt, från början av resan till nattningen i en främmande barnsäng. Morgonen därefter möttes vi av solsken och dryga 20 graders värme. Perfekt! Tyvärr var poolen uppvärmd utav just solen och tyvärr räckte det inte till för att Amanda skulle få doppa sig. Det var inte fingervarmt, om man säger så. Redan små delar på pappa blev ännu mindre när han tog sig en simtur. Amanda fick nöja sig att bada i handfatet istället.

Det dög det med. Hon verkade trivas även om Amanda ser lite sur ut på bilden. En vecka med sol, bad och lite enklare utflykter förflöt relativt snabbt. En vecka senare var det dags att åka hem. Då kom regnet till ön. Det blev kallare och började blåsa. När vi gick ut till planet så fullkomligen piskade regnet i ansitet på oss. Det skulle bli en intressant flygstart. En av de märkligaste jag upplevt faktiskt. Uruselt väder, tända lampor vid vingen gjorde att vi flög som genom mjölk. En blixt utanför som för ett kort ögonblick lyste upp hela kabinen och efter en stund ett gnistrande från kristaller (snö) som gjorde att det såg ut som man flög genom vintergatan. Mäktigt! Förutom att Amanda hade svårt att hitta en skön sovställning var det en riktigt behaglig resa. Lagom långt borta och nu vet vi att vi kan göra fler sådana här turer även om man måste tänka över all logistik ordentligt.

Lite bilder från resan:

Den där är säkert giftig....

Max tjugo kilo räcker mer än väl!

Tryggt och säkert i Chanias gränder