Slutspel.

Ända sedan Amanda var liten har jag försökt att få henne till en riktig AIK:are.

Det började som bebis när jag försökte få henne att skratta till ordet AIK. På samma sätt försökte jag få henne att bli ledsen av ordet Djurgården. Det hela var väl till en början ganska oskyldigt men späddes snabbt på med en AIK-napp, en AIK-bandana samt en signerad spelartröja från säsongen 2007.

Idag gråter hon inte när hon hör ordet Djurgården, men AIK ligger henne varm om hjärtat. Varje svart/gul tröja hon ser är en AIK-tröja. Hon tar i för full hals när AIK-sången spelas och följer gärna med på ett kylslaget Råsunda eller nu senast hockeysemifinalen längst upp bland sittplatserna i Globen.

Det blev en kväll med många roliga reflektioner. Jag berättade att i när man tittar på hockey i Globen får man skrika så mycket man vill, vilket gjorde att Amanda sken upp som en sol.

- "Får man skrika vad man vill?"

- "Ja, det får man väl. Vad ska du skrika då?"

- "Då ska jag skrika HEJA LAGET!"

Diplomatiskt!

AIK gjorde mål efter bara en dryg minut och då tyckte Amanda att dom hade vunnit och att vi kunde gå hem. Jag förklarade reglerna så gott jag kunde så att en 4-åring förstod och när en kille ur Färjestads lag blev utvisad frågade hon varför han får sitta där alldeles själv. Jag förklarade att han gjort något dumt och får vila i två minuter. Då tittade hon på andra sidan rinken och frågade om alla spelarna på andra sidan också var dumma eftersom dom vilade dom också.

Är sånt som kallas lagstraff?

Efter en period somnade Amanda i mitt knä och vaknade motvilligt i mitten av tredje. Hon fick i alla fall se och höra AIK:s enda mål i matchen, så någon risk att hon skulle chockvakna av läktarvrålet vid mål två var ingen risk. Inget avancemang till finalen alltså, fast vi var alla glada ändå. Det var ju trots allt premiär i Globen!

PS. Vi såg inte skymten av Lady Gaga på hela kvällen. Inte hennes ovattnade blommor heller. Typiskt!

En etta med rymd och öppen planlösning?.

Kan man bo i en golfboll?

Svaret är kort och gott, ja! Om man heter Lady Gaga och den som svarar är 3 år och tycker Globen mest liknar en väl pluggad golfboll. Då går det bra. Annars inte.

Själv skulle jag ha svårt att bo i en byggnad utan hörn som bara har ett rum och tusentals okända gäster som kommer och skräpar ner akustiken och toaletterna. Man skulle ju inte få en lugn stund. En sak man som man kanske skulle kunna göra där inne är just att spela golf i en golfboll och bara den tanken är ju lite rolig.

I söndags var det kanonväder. Solen strålade från en klarblå himmel och våren knackade verkligen på dörren. Kristine ville ha lite tid för studier så jag tog tjejerna och åkte på utflykt till just Globen. Vi köpte biljetter till Skyview och steg in i en liten sal där de satte på en presentationsfilm om hur Globen hamnade på sin plats. Lilla a (Agnes) stod i mitt knä och var helt förtrollad av panoramaskärmen. Vid varje "swosch" och "blip, blipp" ryckte hon till och visade att hon var med i handlingen. Stora A var mer intresserad av att gå ut till hissen.

Det var en kittlande känsla att se taket över gondolen sakta glida undan. Ljuset från ovan förblindade medan vi sakta glied upp ur startgropen. Kulan var fylld med 16 förväntansfulla personer varav en liten kille på 5 år. Amanda börjar genast snacka med honom. De konstaterade glatt att folket på gatan bara blev mindre och mindre och att de såg ut som dockor till slut. Amanda räds inte höjden och lutade sig mot glaset som om hon inte gjort annat än varit 50 meter upp i luften. Jag bara tänkte att måtte inte rutan lossna ur sitt fäste nu. En helt normal tanke hos en normalfuntad förälder. Väl på toppen fick vi en fantastisk vy över stan. Amanda kunde se hela vägen till mamma och Emil. Det räckte för henne. Jag beskådade byggnationen av nya arenan som håller på att snickras ihop precis nedanför. Ett imponerande bygge. Lilla a var mest intresserad av att sno mina solbrillor. Alla hade vi något att sysselsätta oss med.

Nedresan var värst. Då känner man plötsligt hur liten och ynklig man är där på Globens vägg. Man tror att när man är på väg tillbaka mot marken så är allt frid och fröjd, men det kan jag tala om att det inte är. Man har liksom en benägenhet att titta dit man är på väg och det är just det man inte ska göra. Barnen bekymrade sig inte det minsta för detta. Jag vet inte när barn utvecklar sinne för höjder och speciellt rädsla för dessa, men jag såg inte ett spår av detta, vilket var skönt.

Väl nere så var det prat om Globen hela tiden. Från garaget till ytterdörren hemma. Nu på söndag är det dags igen. Denna gång har jag lovat Amanda att vi ska gå in i Globen så hon får se bollen från insidan. AIK spelar semifinal 4 mot Färjestad och det lär bli fullt.

Jag ska se till att ta med mig autografblocket ifall Lady Gaga råkar vara hemma för att vattna blommorna.

Svinigt sagt

Amanda älskar att hjälpa till i köket. Jag har alltid haft en förhoppning om att hon ska äta upp allt på tallriken, om det är hon själv som lagat maten. Jag får fortsätta hoppas. Kanske får jag rätt i denna fråga om ett år eller så. Nu hjälper hon gärna till, men lik förbaskat vill hon inte äta upp käket vi lagat. Undantaget är blodpudding men det finns inte heller så mycket att hjälpa till med där.

De senaste veckorna har vi haft gäster hemma på middag varje helg. Att laga mat till andra är ju förstås lite roligare än att snurra ihop vardagsmaten till familjen. Vi har försökt att hitta lite nya recept och utmaningar och med facit i hand har det gått riktigt bra.

I lördags var det dags igen. Vi hade Stefan och Ingela på besök och till middag hade jag lagat till en fläskytterfilé med ost och senapssås. När jag stod där med min välputsade filé på skärbrädan kom Amanda fram och frågade vad jag höll på med. Jag passde på att testa hennes kunskaper lite:

- Amanda, vet du varifrån det här köttet kommer?

- Från kylskåpet!

- Ja...hehe...men från vilket DJUR kommer köttet?

- Hmmmm....lamm kanske.

- Nej tyvärr, men det var bra gissat. Försök igen!

- Okey. Gris kanske.

- Bra där! Det kommer från grisen.

- Pappa, då är det en grislimpa!

Precis! Det är just vad det är. En grislimpa. I julas ville hon ha grisrumpa på sin smörgås och nu vad det dags för limpan. Dessvärre ville hon inte ha maten jag lagat. Det var tydligen inte gott, trots att hon inte ens smakat. Det fick bli blodpudding istället. Jag tänker i alla fall inte fråga om hon vet vad det innehåller, för då kommer hon väl sluta äta över huvudtaget. Det är som med falukorven. Ibland mår man bäst av att inte veta.