Kan man bo i en golfboll?
Svaret är kort och gott, ja! Om man heter Lady Gaga och den som svarar är 3 år och tycker Globen mest liknar en väl pluggad golfboll. Då går det bra. Annars inte.
Själv skulle jag ha svårt att bo i en byggnad utan hörn som bara har ett rum och tusentals okända gäster som kommer och skräpar ner akustiken och toaletterna. Man skulle ju inte få en lugn stund. En sak man som man kanske skulle kunna göra där inne är just att spela golf i en golfboll och bara den tanken är ju lite rolig.
I söndags var det kanonväder. Solen strålade från en klarblå himmel och våren knackade verkligen på dörren. Kristine ville ha lite tid för studier så jag tog tjejerna och åkte på utflykt till just Globen. Vi köpte biljetter till Skyview och steg in i en liten sal där de satte på en presentationsfilm om hur Globen hamnade på sin plats. Lilla a (Agnes) stod i mitt knä och var helt förtrollad av panoramaskärmen. Vid varje "swosch" och "blip, blipp" ryckte hon till och visade att hon var med i handlingen. Stora A var mer intresserad av att gå ut till hissen.
Det var en kittlande känsla att se taket över gondolen sakta glida undan. Ljuset från ovan förblindade medan vi sakta glied upp ur startgropen. Kulan var fylld med 16 förväntansfulla personer varav en liten kille på 5 år. Amanda börjar genast snacka med honom. De konstaterade glatt att folket på gatan bara blev mindre och mindre och att de såg ut som dockor till slut. Amanda räds inte höjden och lutade sig mot glaset som om hon inte gjort annat än varit 50 meter upp i luften. Jag bara tänkte att måtte inte rutan lossna ur sitt fäste nu. En helt normal tanke hos en normalfuntad förälder. Väl på toppen fick vi en fantastisk vy över stan. Amanda kunde se hela vägen till mamma och Emil. Det räckte för henne. Jag beskådade byggnationen av nya arenan som håller på att snickras ihop precis nedanför. Ett imponerande bygge. Lilla a var mest intresserad av att sno mina solbrillor. Alla hade vi något att sysselsätta oss med.
Nedresan var värst. Då känner man plötsligt hur liten och ynklig man är där på Globens vägg. Man tror att när man är på väg tillbaka mot marken så är allt frid och fröjd, men det kan jag tala om att det inte är. Man har liksom en benägenhet att titta dit man är på väg och det är just det man inte ska göra. Barnen bekymrade sig inte det minsta för detta. Jag vet inte när barn utvecklar sinne för höjder och speciellt rädsla för dessa, men jag såg inte ett spår av detta, vilket var skönt.
Väl nere så var det prat om Globen hela tiden. Från garaget till ytterdörren hemma. Nu på söndag är det dags igen. Denna gång har jag lovat Amanda att vi ska gå in i Globen så hon får se bollen från insidan. AIK spelar semifinal 4 mot Färjestad och det lär bli fullt.
Jag ska se till att ta med mig autografblocket ifall Lady Gaga råkar vara hemma för att vattna blommorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar