I fredags eftermiddag var det dags att ta den tredje dosen fästingspruta. Varje vår glider en segelbåt in i Gustavsbergs hamn och kön med sprutsugna ungar är vanligtvis lika lång som båten. Ända sedan vi lämnade dagis bakom oss babblade Amanda om att träffa en doktor och ta en spruta. Hon var alltså mer än förberedd på vad som skulle hända och det verkade inte speciellt rädd alls.
Vi äntrade båten och det var doktorn som tog emot oss. Fast denne var klädd i en kavaj och satt bakom kassan och tog betalt. Vi klev ner i kabyssen och en sköterska höll på att sätta sprutor i en hel familj på en gång. När det var Amandas tur satte hon sig direkt på soffan och drog upp ärmen på tröjan. När systern bad Amanda sätta sig i mitt knä istället sade hon plötsligt:- "Du är ju ingen doktor!"
Man såg direkt på henne att vi hade trampat på en öm tå. Hon svarade: -"Nej han var däruppe och tog betalt, konstigt nog. Jag är sjuksyster och det är jag som ska hjälpa dig."
Amanda tittade på henne och man såg hur besviken hon blev. -"Men du är ju ingen doktor! Jag vill att en doktor ger mig spruta."
Systern vänder sig till mig och säger: "Hon verkar vara klipsk, din dotter." Jag förklarade att det var bara förnamnet. Efter sprutan som togs utan vare sig tårar eller skrik, skuttar hon upp ur mörkret och basunerar ut bland de väntandes förtjusning: "Jag har tagit en spruta!
Ingen rädsla här inte.
1 kommentar:
Dåligt att inte doktorn kunde göra ett undantag då:) hoppas ni har haft en bra helg! Kram Kram Camilla
Skicka en kommentar